Först av allt det viktigaste, N hade ingen feber ikväll. Kan det bara hålla sig så i ett par dygn så ska han nog klara sig utan kotledsinflammation. Håller alla tummar jag har. Men först väntar 12 dygns boxvila med bandagebyte var tredje dag. Och sedan boxhage och försiktig igångsättning. Känns så underbart att vara tillbaka i sjuk-häst-situationen igen   -

Och nu när det är avhandlat och nerverna har lugnat sig, eller nej, det är lögn, hamnat på rätt ställe i kroppen iallafall, så kan jag berätta om lite andra saker. Två inlägg på en dag är väl egentligen överkurs men jag måste ju få pladdra lite om annat också.

I dag har vi fått söndagsmiddag hos A och I. Och när jag menar söndagsmiddag då menar jag verkligen SÖNDAGSMIDDAG. Hemlagade köttbullar (J, yngsta dottern hade gjort dem och de var jättegoda), potatis, brunsås, stekt lök, inlagd gurka och lingon. Efterrätt bestående av chokladpudding, grädde och hallon. Bara en sån sak, komma på att lägga hallon på chokladpuddingen. Varför kommer aldrig jag på något sånt? Hur som haver, allt var som vanligt jättegott och det är så otroligt skönt att slå sig ner vid dukat bord och bli ompysslad. I dag kändes det extra fint eftersom jag haft huvudet fullt av N hela dagen och till på köpet varit ute hela dagen och blivit bottenfryst. Undrar bara om jag lyckades få fram hur belåten jag kände mig? Någonstans mellan köttbullar och chokladpudding gick jag ner i dvala.

Nu är resan till Danmark bokad. Den 15:e augusti bär det av. Ska bli spännande att se landet genom A´s ögon. Ska vi hinna se allt roligt hon berättar om så bör vi stanna minst tre månader så vi får nog gallra lite tror jag för vi ska vara hemma igen den 18:e. Men jag tror att hon (de) blir en finfin guide till oss som mestadels susar vägarna fram på alla semestrar. Och när jag är tillsammans med A hinner jag se detaljer som jag bara skulle hastat förbi annars. Hon är inte alls lika rastlös som jag. Det öppnar nya vyer.

Nu fick jag precis sms från min stora tös, E, att de är på väg. Idag flyttar de, och kommer bo bara 7 mil från oss, jämfört med 50 mil förut. Det ska bli skönt att få dem närmare. Men jag tror det blir smått jobbigt att komma fram med ett flyttlass vid tretiden i natt. 

Nu väntar John Blund på mig...........

Det är så j**la typiskt!!

Så fort man tycker att man får näsan över ytan och har kommit ikapp så slår livet till. Och det slår aldrig fel, det är nästan mest fascinerande. Det har gått så långt att jag aldrig känner mig nöjd och tillfreds utan att i nästa andetag undra vad som ska gå fel härnäst.

Nu har jag varit ledig en vecka och tycker att jag har kommit i kapp. Under fredag kväll och lördag så har vi röjt, rensat och möblerat om. Alltså vaknar jag upp på morgonen idag till ett nystädat hus, jag är nyduschad sen gårdagskvällen, vädret ser att arta sig till en vindstilla solig dag och långfrukost väntar. Så....

Medans jag håller på att bära ut frukosthö i hagen till hästarna hör jag ett himla oväsen från stallet. Nu har någon rullat fast tänker jag och släpper högaffeln rätt ner samtidigt som jag ropar till S att komma och hjälpa till. 

Jag kommer in i stallet lagom för att se N sparka sönder spälorna framför fönstret och sedan sparka sig vidare genom fönsterrutan. Det är otroligt så många tankar man hinner tänka på en nanosekund. Nödslakt, avslitna senor, transporten inte hemma, Skara, Åby, veterinär osv.

Nu står han med tryckförband gjort av "morfars" Röda kors förband och vet-rap stulna på morgonkvisten hemma hos A och I.

(Jag ska ersätta dem, jag lovar   ). Veterinären kan inte komma förrän vid lunch.

Själv sitter jag här och känner mig       .

Jag var ganska kaxig idag när jag fick sms från A som beklagade sig över kylan.Hhon var ute och grejade i ladugården och frös halvt ihjäl för det var 10-11 minusgrader ute. 

"Ligger under täcket med en bok på magen. Svettigt, eldar i kamin." nåt åt det hållet fick hon till svar.  

Nu ligger jag under täcket igen, men inte lika kaxig. Har varit en vända i civilkläder till Kållekärr och kört mamma till affären. Nu är jag djupfryst!!!

Men det var faktiskt ganska skönt när jag vid tolvtiden var ute och promenerade med N. Solen sken och det var vindstilla, då går det att stå ut trots minusgrader. N skötte sig ypperligt och gick med slakt grimskaft nästan hela tiden trots att han var dunderladdad. Eftersom det är ordentligt halt på sina ställen vill jag inte gärna att han ska få spunk och halka ikull men inte ens grannens nordsvenskar lyckades få honom att hispa upp sig ordentligt. De tog det iofs väldigt lugnt i dag. De pep bara lite ljuva locktoner bakom vassen. Annars brukar de vara som ett skenande expresståg på dynamitbränsle. 

Så idag har jag promenerat, men jag får erkänna att det blev ingen promenad igår. Fast jag gick en timme idag, i stället för 20 minuter som jag gjort de andra dagarna, så det borde jämna ut sig eller hur?

Nu ska jag laga makaroner och köttfärssås. Jag som köpte bacon o bruna bönor på affären och var så sugen. Men C har en kompis med sig från skolan och det är ju inte precis någon barnmat så, makaroner och köttfärssås får det bli. Och på en tråkighetsskala når det nära den absoluta toppen. Men i morgon, då kan ingen hindra mig.

Undrar just vad det är som gör att man tillsammans med vissa människor kan känna sig bekväm i alla sammanhang. Som A tex. Hon är en otroligt lättsam människa att ha med sig överallt. Tillsammans med henne skulle jag kunna besöka slott och koja, hon skulle charma alla och jag skulle inte känna mig "orolig" att hon skulle göra bort sig eller liknande. (Även om jag emellanåt får peka ut vilken riktning vi är på väg åt   ). Inte heller känner jag mig bedömd och synad utav henne, det känns som om hon tar mig för den jag är. På gott och ont. Eller, mest på ont och ont om jag ska vara ärlig......  .  Oavsett om vi fikar, rider, handlar eller åker på andra upptåg känner jag mig alltid totalt avslappnad.

Sedan finns det andra människor som man umgås med i specifika situationer, tex arbetskamrater. Det fungerar bra, man har en lättsam jargong och samtalen flyter på utan större svårighet. Men, sen om man träffar dessa människor i andra situationer. Springer på dem i affären eller träffas av andra anledningar i privata sammanhang så känns det helskumt. Plötsligt blir det en ansträngning att hitta samtalsämnen så att man kan fylla ut pinsamma tystnader. Man skruvar besvärat på sig och drar i kläderna för att förvissa sig om att de sitter rätt. 

Var i ligger skillanden? Vissa människor träffar jag ju mer än A periodvis och ändå känner jag ofta så. 

Är det det som kallas personkemi? Eller är det däri skillnaden mellan bekantskap och vänskap ligger?

Mycket av samtalen och tankarna kretsar just nu om barn och barns rättigheter. S har fått uppdrag i kommunen som gör debatten aktuell vid köksbordet och vi utgår självklart från samman startpunkt. Barn ska ha det bra och trygghet är en rättighet. Men våra synsätt på hur man uppnår det är ganska skilda. Enligt S så är det bästa för barn att alltid i alla lägen vara med sina föräldrar och om föräldrarna har problem så ska hela familjen "tas om hand" och få hjälp och rehabilitering. 

Jag, som sitter på andra sidan köksbordet, tycker inte att föräldrar i alla lägen är skapta för att vara föräldrar. Inte heller tycker jag att det skapar trygghet för barn att behöva vara delaktiga i sina föräldrars "läkeprocess". Det ska aldrig vara barns uppgift att bota eller kurera sin mamma eller pappa. Då är det bättre att de får komma ifrån sin trasiga familj och få lugn och ro hos någon annan. Föräldrarna kan de träffa de tidpunker/perioder som de är på topp.

Ingen av oss har rätt. Det är det tragiska i det hela. Det finns ingen manual eller facit när det handlar om människor. Och det kommer alltid att komma individer i kläm mellan regler och  mänskliga bedömningar. 

Men jag är glad att S engagerar sig och försöker åstadkomma något. Vad som helst är bättre än att inte bry sig alls.

Over and out.......

Denna vintern har min kropp skött sig mycket bättre än tidigare. Bara enstaka dagar har det vrålvärkt i lederna och annars har det hållt sig till ett dovt bakgrundsmummel som helt klart fungerar att leva med. Men, för ett par veckor sedan, när jag börjat tänka att jag skulle klara mig fint satte det till igen. Händerna svullnar upp så de liknar någon sorts vattenfyllda operationshandskar emellan varven och det känns som om någon kör en skärbrännare i varje större led och mellan varje kota. Detta resulterar i att jag blir ganska otålig, gnällig och framför allt oerhört trött. Jag försöker i det längsta att inte pilla i mig piller, dels för jag är anti bara och dels för att det spär på tröttheten. 

Men idag fick jag mig en ordentlig tankeställare. Visst vet man om att det finns människor som har det värre än en själv men det kom i så rätt ögonblick.

Jag och A åkte till Göksäter för att göra slut på pengar. Ett besök på andra våningen är självklart även om man inget behöver där och idag skulle jag ju till och med ha något specifikt. Fler fotoalbum. Men när jag gick upp för trappan tyckte jag att jag hade det så eländigt. "Den är då självaste F*N att man inte ska kunna gå som en normal människa upp för en trappa utan att varenda steg ska kännas som en plåga. Och stel som en hundraåring ska man vara också." Och precis som jag kommer upp så hör jag hur någon stapplar och haltar, hasar och kämpar fram varje steg. Jag såg aldrig människan, jag ville inte titta efter och bli en "gloare". Men jag hörde hur h*ns sällskap sa saker som: om du håller dig i här, luta dig emot...., ta tag här i osv samtidigt som jag hörde hur h*n slet och jobbade för att ta sig fram. 

Det är inte första eller sista gången jag har sett eller hört någon ha problem med sin kropp. Men det är första gången insikten kom till mig helt och fullt.

Jag är en GNÄLLSPIK....

Jag hoppas jag kommer ihåg, varje gång i framtiden när jag klagar inombords.

I övrigt hade vi en trevlig dag jag och A. Blev handlat lite smått och gott, bland annat lakan med kossor    på som jag ligger och myser under nu. Fler fotoalbum som sagt, det är verkligen på tiden att jag rensar upp i fotohögarna. Och sedan blev det ju självklart en massa småsaker som man absolut inte kan vara utan. En ny potatisskalare, hårspännen, servetter och andra livsnödvändiga ting   -

Jag tog en promenad runt Gåre i kväll igen. Men jag lyckades inte med konststycket att släpa med S och C. De hade läxor....hmmmm. Det känns som om jag måste göra något för att motarbeta tröttheten och vad kan vara bättre än frisk luft och motion. Ett, två, ett, två, ett......  

Visst låter det bra va? Hur länge tror ni jag orkar hänga i? Jag tippar på tre, max fyra dagar 

Först av allt får jag väl visa mina vackra blommor som jag fick av S i fredags.

Då och då händer det att S kommer hem med blommor helt oförhappandes och jag blir alltid lika glad. Dels av omtanken och dels för att blommor helt enkelt gör mig glad. Jag har absolut inte några gröna fingrar, snarare svarta eller så. Men varje år lyckas jag ändå driva upp några ihärdiga ringblommor, blåklint och luktärtor som inte har bättre förstånd än att växa och frodas i lerjord. Gott sällskap av övertaliga andra växter har de också. Jag tror de kallas ogräs.......  . Men för mig är det vardagslyx att kunna gå ner till trädgårdslandet och hämta en bukett till köksbordet. Det gör mig lika glad varje år och lika trist är det när hösten kommer och ogräset har vunnit totalt så att inga blommor finns kvar. 

Idag har varit en lugn dag. Vi var ju och firade L igår

Hon är en sån mysig tjej. Det jag alltid reflekterar över är hur självklart hon ställer upp för sina småsyskon när de behöver henne och hur nära varandra de verkar stå. Att hon ger dem de vanliga tjuvnypen som hör till syskon emellan men när de hamnar i knipa är hon genast där. Att hon sedan är en trevlig tjej i övrigt som har ett väldigt mjukt leende gör att det är roligt att umgås med henne.

Mycket trevligt hos A och I som vanligt. Även om jag får erkänna att jag föredrar våra "egna" kvällar så är det helt ok människor i umgängeskretsen runt dem så jag står ut   . Massor av mat var uppbullat, pastasallad, kycklinglår, kassler, pajer, nån låda av nåt slag med gojiga grejor och ris som var jättegod och mycket mycket mer. J, C`s kompis och tillika deras yngsta dotter hade bakat piroger med ost i. Ni förstår va? Jag var helt fyrkantig av proppmätthet när vi åkte hem vid halv 1 på natten. 

Tänker iallafall få in en bild på A och I. Iofs hemma vid vårat köksbord men det syns likafullt vilka "goa" människor de är:

   Även om jag tror I försöker se lite grym ut så lyckas han inte så där jätteväl att skrämma någon....

Så idag har alltså varit en lugn dag. Eftersom vi kom hem så sent, sov jag bort halva dagen. (Lämplig ursäkt, eller hur). Men sedan blev det en liten promenad med hästarna. Idag lyckades vi ta oss ända till Hasselviken och tillbaka. S hade haft ute Molly och tröttat ut henne med en promenad tidigare på förmiddagen och det hade tydligen varit ordentlig sprutt på henne då. 

Sen ägnade jag mig åt min nygamla favorit "varduktigmengöringenting"- strykning på eftermiddagen. Tvättade några maskiner och bakade långpannebröd som vi mumsade på på kvällen efter att vi tagit en promenad runt Gåre.

Nu är det dags att leta upp något läsvärt och sedan ska det sovas. Måste ju vara utvilad i morgon. A och jag ska på shoppingrunda......

Så blir det lite funderingar runt vardagen igen. 

Helgmorgonar måste vara bland det bästa som finns i livet. Att få ställa klockan någon timme senare än vanligt är ju jätteskönt men det allra bästa som finns är nog ändå att få äta frukost. Ja, alltså inte trycka i sig mat på kortast möjliga tid bara för att kroppen behöver föda. Utan få slå sig ner i lugn och ro och välja något gott. Flera koppar kaffe och till och med hinna föra ett samtal. Det är LYX!!!

Annars har vi dvs jag, S och C varit och handlat en present till L idag. L är I och A´s dotter som fyllde 18 den 13 januari. Och idag ska hon firas. Så vi skall ner till dem ikväll. Tror att det blir lite god mat för A sa att L hade fått bestämma menyn.

Vi försökte gå en promenad med hästarna idag men de var så dunderladdade med överskottsenergi så att vi fick vända bara efter några hundra meter. Vad jag är trött på den här permafrosten. Det går ju inte att motionera några hästar på ishockeyrinken som egentligen skulle vara en paddock eller hur?

Något annat som måste få en bild här om vardagen skall beskrivas är verkligen det här:

Det går ju inte att utelämna om man ska beskriva mitt liv. Varje dag (om inte min rare man gör det när jag jobbar helg) tillbringar jag tid i sällskap med mina trotjänare. Grepen har hängt med i 10 år nu, lång och trogen tjänst. Och min senaste kärra (det har gått åt några stycken) har jag fått av I och A. Den är hel, ingen punktering, inte full i koskit och gnisslar bara lite. Känns som att köra Rolls Royce om man jämför med en del andra jag har haft genom åren.

Något annat jag gärna vill klämma in här som jag också ser dagligen är S och hans favoritko, Gullan. Jag tycker de är så fina tillsammans.

Hennes min när hon blir helt paralyserad av njutning när han borstar henne är obetalbar.

Till nästa gång......

Idag blir det ingen redogörelse för ditt och datt för jag har varit så fruktansvärt förbannad hela natten och behöver spy ur mig.

Jag läste i gårdagens Metro att någon idiot har kommit fram till en ny aktivitet för barn. Barn kan spela hockey, rida, simma, bowla och mycket annat. Men den nya fantastiska aktiviteten för barn är:

Pole dancing. Eh, och det är vad är det, ställde jag mig frågande till? Någon form av vattendans med taskig stavning? Nej, den som är mer luttrad än jag vet att Pole dancing är strippdans runt sån där brandmansstång, typ. Och det har något snille i Stockholm startat upp för barn att aktivera sig med. Redan där höll jag på att få ett överkokt frispel. Men när jag läste en insändare i dagens Metro höll jag verkligen på att bli totalt vansinnig. Jag citerar "Sluta noja över barns sexualitet och låt dem njuta av en underbart fin och akrobatisk dans". Jag kan omöjligt beskriva i text vad jag känner för det här och knappt med ord heller. Men jag känner mig så otroligt maktlös av att inte kunna få utlopp för det jag känner. En kombination av maktlöshet, hat och ren och skär hämndlystnad. Jag skulle kunna fortsätta sida upp och sida ner med mitt förakt för människor som missbrukar barn och hur ledsen jag blir av att oskyldiga blir förstörda redan i starten av sina liv men vad hjälper det? Jag vill göra något, men jag vet inte vad och det gör mig så otroligt, fruktansvärt frustrerad och arg.

Tror jag lägger ner det här för idag och vankar runt och svär och domderar ett tag till.