Idag sitter (ligger på sängen med datorn på magen) jag hemma och skriver. 

Så vad har hänt sedan sist då? Jaaa, jag har jobbat. Känns verkligen som om jag inte gör något annat nu. Men nu är det bara två nätter kvar, onsdag och torsdag, sedan ska jag vara ledig i 17!!!! dagar   .

Jag har strukit ett helt gäng kläder. Det är en syssla som jag har rationaliserat bort i ett antal år. Men min goda vän A har lurat in mig i utkanten av pedantträsket igen. Hon stryker och stryker och till slut blir man ju smittad eller hur?  Och egentligen klagar jag inte. Det är faktiskt en mycket bra sysselsättning. Dels tilltalar det som sagt mina pedantgener och man känner sig väldigt nyttig. Men man gör ju faktiskt ingenting. På med radion och sen står man där och fjasar fram och tillbaka med järnet. Viker ihop, hämtar nästa och fjasar vidare. Hur avkopplande som helst. Inte ligger man med en bok eller datorn på magen och tänker "jag borde verkligen göra något vettigt" utan man kan intala sig att man är hur duktig som helst som har strukit X antal plagg. Så när jag är för lat för att göra något annat, då åker strykbrädan fram.

Annars har jag verkligen inte fått något gjort under helgen. Om det beror på åstiden eller för mycket jobb låter jag bli att spekulera om men jag är faktiskt hur trött som helst. Men S och C var flitiga på lördagen. Det hade trillat ner ca 20 cm snö under natten så de byggde det här:

En snökoja såklart!!! De ringde till mig på jobbet på kvällen. Då satt de med lyktor och filt och hade det bra i sin koja och jag var jätteavundsjuk. Men igår (söndag) när jag äntligen var ledig, hade den smält ner till hälften och liknade mest en kaninkoja. Och den    isen täcker marken återigen. Jag blir verkligen så otroligt trött på att stappla runt som en hundraåring hela tiden. Börjar nästan önska mig flera dagars ösregn så att skiten försvinner, även om det innebär lera till knävecken.

Måste ut och proviantera senare idag så ett långt bad är inplanerat om en stund men innan dess vill jag ha en stor balja kaffe och en bit av den här:

   Den bakade C i går och den blev jättegod. Hon är härmed utnämnd till sockerkaksbagare för mina sockerkakor brukar antingen ramla ihop till en knäckig goja i botten av formen eller bli snustorra. 

Till nästa gång......

Så var då julen definitivt över för denna gången.

Idag har jag fått plockat bort de sista tomtarna, strukit köksgardinerna och fått dem på plats och släpat kartonger hit och dit. Lika roligt som det är att plocka fram det varje år, lika tråkigt är det att plocka bort det igen. Inte för att jag saknar tomtarna och granen, det är ganska skönt att bli av med dom, utan för att det helt enkelt är en tråkig syssla. Kanske hänger det kvar symptom sedan man var liten. Det är roligt att släpa fram en massa grejor till leken. Själva leken är väl så där och för att man skulle plocka undan efter sig krävdes hot om spöstraff   Konstigt, känner igen det där i mina egna barn. Ligger det nedärvt i DNA från generation till generation?

Annars går det mesta i stilje just nu. Skulle väl kanske betecknas som vilsamt och skönt men det är det INTE!!! Vintern behåller sitt järngrepp, men nu kom det iallafall en del snö härom natten och lade sig ovanpå isen. Så nu går det att gå ganska hyfsat, om än försiktigt. Och jag vågade släppa över hästarna i stora hagen igen idag.

Jag väntar våldsamt på att få min långa ledighet (17 dagar) som börjar den 21:e januari. Just nu känns det som att jag tänker använda minst 15 av de dagarna till att sova.

Har läst ut boken av Carin Hjulström, Finns inte på kartan. Och, jag vet inte   vad jag ska tycka egentligen. Jag hade förväntat mig en bok där man skulle småfnissa var och varannan sida och blanda det med gapskratt där emellan. Men jag har nog ingen humor. Någon mungipa åkte väl upp ibland kanske, men S som läser samma bok nu, får hela sängen att skaka av skratt. Eller så är jag inte humorlös utan bara har svårt att se det roliga när det blir så uppenbart att författaren är ute efter att vara just rolig.  Så det samlade betyget får bli 5 av 10. Det var ok att läsa den som tidsfördriv, gav ingen bestående behållning och den kommer inte att bli omläst.

En annan bok som jag fick av A igår och läste samma kväll var Den lilla fången av Jane Elliot. Det är en verklighetsbaserad bok och berättar om hur "Jane" som fyraåring kommer hem till sin biologiska mamma efter en tid i fosterhem. Mamman har gift om sig och hennes styvfar är en psykopat som njuter av att förnedra, misshandla och utnyttja "Jane" på alla möjliga och omöjliga sätt.

Hon utsätts för en totalt omänsklig behandling i sjutton år innan hon till slut lyckats ta sig mod och hitta kraft för att bryta upp och gömma sig för sin styvfar. Man får följa henne från tidig barndom, till en tid efter rättegången mot hennes plågoande.

Det här en ingen bok man betygsätter, för man kan inte betygsätta verkligheten och omänsklig grymhet. 

Jag vet inte varför man läser sådana här böcker egentligen, men mina personliga skäl är nog närmast någon sorts känsla av att så länge man blundar för den sortens grymhet och ondska, då kan den härja fritt. Jag kanske inte kan göra något för att förhindra att någon blir drabbad, men jag kan iallafall uppmärksamma att det sker. 

Egentligen borde jag nog låta bli att läsa den typen av böcker, åtminstone om jag ska se till mitt personliga välbefinnande. De finns kvar länge, länge, länge och spökar i huvudet och själen. Det är inte den typen av böcker man sparar i hyllan och läser om, oavsett hur mycket de berör. Det räcker att genomleva den sortens upplevelser en gång.

Men funderingar föds såklart. Vad är det som skapar den sortens ondska? Hur kan dessa människor som utsätter andra för den sortens grymhet lyckas intala sig att det är okej eller normalt? Hur kan man undgå samhällets normer som strömmar emot en genom både tv, tidningar och annat. Någon gång längs vägen måste väl de slås av tanken att det är fel, sjukligt och onormalt med dessa drifter att skada och förgripa sig på andra. Varför i hela friden söker de inte hjälp? Eller skjuter sig själva? Eller precis vad f*n som helst, bara inte fortsätta som de gör eller är på väg att göra!! Just det gör mig så otroligt förbannad. Jag vet ju att de vet. De har stenkoll på att det till varje pris måste döljas för omvärlden, eftersom det de gör är FEL!!! Och ändå söker de inte hjälp innan det är försent. 

Det är också det som gör mig övertygad om att dödstraff är för lindrigt för de som skadar barn. Någonstans längs vägen har de gjort ett val. De fortsätter sedan att välja samma sak om och om igen genom att hota till tystnad. De är medvetna om att det dom gör är fel. Nej, tillfoga dem lika mycket smärta, förnedring och rädsla som deras offer fått utstå. Sen, se till att de aldrig någonsin får en möjlighet att utsätta någon för deras snedvridna lustar igen. De har förverkat sin rätt till livet enligt mig. 

Taskig barndom, misshandelsoffer själva, själva utnyttjade, rehabilitering och andra chanser. Jag vet att motargumenten är oändligt många, för jag har diskuterat det här många gånger. Både med mig själv och andra. Men hur jag än vänder och vrider, så kommer jag alltid till samma slutsats.

De är medvetna om att det dom gör är fel, annars skulle de inte försöka dölja det till varje pris. 

De har gjort sitt val.

Så sitter man på jobbet igen då.

Jag har roat mig lite med min nya kamera. En Samsung WB600. Den åkte jag och S till Backaplan och köpte i söndags. Jag ville ha en "fickkamera" som komplement till systemkameran. Den är lite bökig att ha med sig till vardags och en ny kostar ju en del om man har sönder den. Men jag tror att jag blir mycket nöjd med den nya kameran som tar jättefina bilder, 12 mpixl, 24 mm vidvinkel och 15 ggr optisk zoom. Och ett fotoprogram som man kan leka så här med.

Har jag tråkigt på jobbet eller?

En hel del åkande har det blivit i helgen. Vi var ju i Ullared på lördagen. Tror jag ska göra det till tradition att åka dit 8:e januari för där var nästan inte något folk alls. Så lugnt och skönt. Vi handlade mestadels kläder men jag lyckades inte få tag i det jag helst av allt ville ha. Varma vinterkläder. Jo, vantar, mössa o raggsockar. Men det fanns nästan inga termokläder och inga overaller. Och ska man stå ut med vintern så är man tvungen att klä sig som en eskimå. Så det så!!

Men jag får leta vidare.

På kvällen var vi som sagt bjudna till A och I. A bjöd på Lövbiffsrullader   och jag bara önskar jag kunde stoppat i mig mer. Undrar hur lång tid det måste gå innan jag kan med att försynt framföra en önskan om repris   . Efter maten såg jag (vi) på en film som hette Taken med Liam Neeson. Den var riktigt spännande. Handlade om en pappa (fd livvakt eller nåt) vars dotter blev kidnappad av människohandlare. Får 7,5 av 10.

(Förresten, jag lovade ju en recension av filmen jag såg härom natten. Step Up. Ungdomsfilm. Gangsterpojke blir snäll av dans+flicka. 5 av 10)

Efter filmen vankades ost och kex samt sällskapsspel. Med andra ord. Stackars I som blir tvingad att spela. Men lite konstigt är det.  Jag har hört från säker källa (A) att han inte gillar att spela sällskapsspel. Ändå så har han blivit väldigt engagerad bägge gångerna vi spelat..Kan det vara spel  ? Viss inverkan kan ju   ha men jag tror att det kan ha mer att göra med det faktum att han är släkt med S. Brylling eller pyssling eller nåt liknande. För jag vet från säker källa (mig själv) att sämre förlorare än S, det finns inte.

Här är det nog på sin plats att skriva några rader om A och I.

De sorteras in i facket märkt med: Nära vänner.

Hur de har hamnat där är ingen som vet. De som står mig nära vet att för att hamna där måste man igenom skärselden, nålsögat, vandra på glödande kol (långsamt) och lite till. Men de här människorna inte gjort något av det, ändå har de nästlat sig in där. Inte missförstå nu, jag kan inte ens klaga på att de tränger sig på, för det gör de inte,

De är omtänksamma, hjälpsamma, roliga, finnsnågotunderytan-människor som är att räkna med när det stormar och åskan går. De har halkat in där utan jag ens fattat vad som hände. Något är lurigt med det här    .

Jag som alltid har undvikit att låta människor bli annat än bekanta finner helt plötsligt att jag gillar sällskapet. Inte nog med det   

..........................jag söker upp det också...............................!!!!

Hur som helst, jag hoppas de inte känner sig ensamma i facket Nära vänner. Där hamnar inte så många fler.

Nu har A fått en ny briljant idé. Hon ska släpa med mig och resten av min klan till Danmark i sommar. Jag som tycker att det är så roligt att åka hemifrån. Speciellt att lämna N. Så nu borde reaktionen vara BLÄÄÄ!!! Eller hur? Så varför har jag hela tiden sedan i lördags när hon kläckte sin plan, gått och tänkt att det kommer bli både mysigt och trevligt. Och varför har jag redan börjat fundera på vad jag ska släpa med mig. Sällskapsspel och sånt.

Jag tror hon är en häxa.....

Nu ska jag iallafall läsa en stund. Jag håller på med en bok som heter Finns inte på kartan av Carin Hjulström. Den handlar om en ung journaliststuderande som önskar sig en praktikplats i Stockholm på Aftonbladet eller Expressen. Istället hamnar hon på Smålandsposten i någon avkrok som knappt någon känner till. Jag har inte bestämt mig ännu för om den är bra eller dålig men fortsättning följer väl om jag kommer ihåg det.

Förresten hör is hemma på Nordpolen och INTE där jag ska gå!!!!

Idag fick jag äntligen testat det nya Indianhackamoret. Så här såg det ut på N.

Det hade nog inte blivit någon ridning av idag heller om inte C hade pushat mig lite. Jag var så himla trött. Usch vad jag avskyr att vara i den där jobbanatt-koman.

Men en liten stund blev det i paddocken iallafall. N tyckte det var riktigt jobbigt att pulsa i den djupa snön. Han blev nästan svettig fast vi inte höll på alls länge. Indianhackamoret var väl sådär. Jag får nog både bättre broms och styrning med mitt vanliga bettlösa träns men eftergiften fungerade bättre med det här.

I övrigt har det inte hänt så mycket idag. C och jag åkte och hämtade mormor. Hon ville följa med och handla.

Dagens middag skulle bestå av pommes, karrekotlett och beasås. Det blev i stället couscous, kotlett och vitlöksdressing. Kan säga att våran brandvarnare fungerar mycket dåligt. Inte alls faktiskt. Någon hade spillt i ugnen så när jag skulle öppna luckan för att ställa in pommesen så rök det något så fruktansvärt. Hela huset blev fullt och jag kunde helt plötsligt förstå varför människor får uppsöka sjukhus för rökskador vid bränder. 

Njuter av att vara ledig och hemma ikväll (hela helgen faktiskt). I morgon blir det nog en tur till Ullared. Jag hoppas på att hitta varma vinterkläder, helst termosbyxor som är höga i midjan/hängslebyxor. På kvällen är vi bjudna till A och I. Lövbiffsrullader   och lite   .

S säger att en gång jag är död och borta kommer det inte finnas några kort öht på mig eftersom jag

1. hatar att vara med på kort

2. alltid håller i kameran

så här kommer faktiskt ett när jag gör något av det jag allra helst vill göra och då jag mår som bäst. Det lär nog inte dyka upp så många fler....

Idag, eller igår rättare sagt, eftersom klockan är 01.50 nu och jag sitter på jobbet och skriver, var en sådan där "mellanjobbpassen-dag".

Det är inte de roligaste dagarna precis. Vanligtvis hinner jag absolut inget mer än det absolut nödvändigaste, dvs sova så många timmar, minuter och sekunder som jag någonsin kan hinna att få ihop. Fixa stallet, laga middag (svårighetsgrad typ makaroner o korv), hämta vid skolbussen, hyfsa till mig och packa ihop för ett nytt jobbpass. Ständigt med ett öga på klockan för att se att jag håller tidsschemat.

När jag kom hem igår snöade det för fullt ute och blåste ganska rejält så det kändes inte särskilt ok att släppa ut hästarna redan då.  Jag bad S att väcka mig vid halv åtta så skulle vi gå till stallet/ladugården då. Men när klockan ringde var jag supertrött så jag bad S att släppa ut hästarna åt mig. Han gjorde inte bara det utan fixade hela stallet. Jätteskönt. Jag kunde ta det lugnt när jag gick upp och hann till och med att röja lite inne innan det var dags att åka igen.

Igår drällde den ner ytterligare en dm snö. Tung blöt snö eftersom det är någon plusgrad. Så det blev ingen ridning igår heller. Men, hoppet är det sista som överger människan. Idag spår de solsken och uppehåll så jag kanske får chansen att prova mitt indianhackamore idag. 

Tidigare i natt funderade jag över vad jag önskade mig av 2011 och vad som behöver bli gjort. Jag kom fram till att det var en hel del. Kan man få året förlängt på något vis?

Jag önskar iallafall:

Att jag får ridit igång N ordentligt igen och att vi ska lära oss mer om westernridning tillsammans.

Att jag ska hitta någon vettig westerntränare inom rimligt avstånd.

Att vi ska hinna göra någon resa några dagar tillsammans.

Att vi ska hinna njuta mer av sommaren det här året.

Det som behöver/måste göras det här året är bla:

Måla framsidan av huset

Gjuta en ram runt gödselplattan

Isolera och sätta plåt på sadelkammaren.

Belysning runt paddocken

Fixa ved inför nästa vinter

Varför blir jag trött av det här? Borde nog skriva om något annat tror jag   

Eller också struntar jag att skriva mer idag och sätter på en film istället.

Step up, blir det. Recension kommer ....... om jag kommer ihåg det.

Om jag nu var irriterad härom dagen över att mänskligheten beter sig illa så får jag väl ändå erkänna att ingen regel utan undantag.

"Min" veterinär som ställde upp (utan hotelser) och såg till att Mozart fick ett värdigt avslut på ett sätt som gjorde att det kändes uthärdligt för mig. Detta gjorde hon på sin lediga dag. Enbart för att hon visste att det skulle kännas bättre för mig.

Min snälla granne som grävde med sin grävskopa så att Mozart kunde begravas vettigt trots att det är snö och tjäle. Utan prut och protester av något slag.

Mina andra grannar som tyckte att det var ok att gräva nämnda hål på deras mark eftersom grävskopan befann sig där. Utan prut och protester av något slag.

Så guldkorn i form av vänliga människor finns ju, det är bara så lätt att glömma bort eftersom majoriteten ofta känns som motsatsen.

Dagen har förövrigt bjudit på snö, snö och mera snö. Det har ramlat ner ca 20 cm tung, blöt snö idag och mer att vänta under morgondagen om man ska tro på prognoserna. Trots allt tycker jag att det är helt ok med snön. Är alternativet blankis (eller lera till knäna)  så är det bättre det ligger kvar tills slutet av februari och sedan töar bort i rasande fart på 3 dagar. Önsketänkande   !!!

I dag kom mitt indianhackamore som jag beställt hos Naturhunden. För er som inte är insatta kan jag berätta att det är en sorts träns/nosgrimma som man har när man rider. Jag är hur som haver väldigt ivrig på att prova och hoppas att det inte dräller ner lika intensivt med snö i morgon så att jag hinner en snabb ridtur. Jag hade tänkt rida idag men dumpade den idén när jag såg hur mycket det vräkte ner. Jag vet ju att resultatet hade blivit en mycket olycklig häst som krupit ihop som en larv och vänt rumpan mot vinden så fort han fick chansen. Nej, N är inte mycket för nederbörd i någon form.

Hann och gå en promenad idag och jag kan lova att det var tungt att kliva fram i djupsnön. Tog en runda på ca 20 min och sedan var det raka spåret in i duschen.

Inga andra alternativ var tänkbara.... Men det var väldigt vackert ute med alla snöfyllda träd. Lite svårt att se allt det vackra bara för jag fick ögonen fulla i snö hela tiden   .

Hade nog inte förväntat mig att det skulle kännas så tomt utan Mozart som det gör. Han har gjort så lite väsen av sig det sista året, mestadels legat och sovit. Men det kändes väldigt tomt i min fotända av sängen när jag lade mig igår.

Igår var vi och hämtade ved till vår kamin hos en arbetskamrat till mig. Det har varit hopplöst att få tag på ved sedan vi installerade kaminen i höstas så det var verkligen tacksamt att få köpa av honom. Kanonved var det också, torr o fin och kluven i alldeles lagom bitar. Iofs fick vi köra en bit och vägarna är inte roliga nu. Småvägarna hade lämpat sig bättre för rodel eller nåt. Men som sagt, glad för veden är jag, jag som hatar att frysa. Kommer våren snart???

På hemvägen stannade vi iallafall för att handla lite grillat och potatissallad. Väl inne på affären lyckades jag själklart hamna i slagsmål med en av potatissalladsburkarna och ....... den vann..... Så jag fick ta den trasiga burken och gå till den sura tanten i charken (jag hade frågat henne tidigare efter revben så jag vet mycket väl att hon var en surtant ifall någon undrar) och tala om vad som hade hänt. Jag bad kärr... förlåt, tanten om en påse till burken om jag skulle betala för den och frågade vad jag skulle göra med kladdet på golvet. Nå, med väl tillsnörpt mun och frostig stämma fick jag veta att jag inte behövde betala för den illasinnade bråkmakaren och att hon ( STOR SUCK) skulle ta reda på kladdet.

Så jag gick tillbaka och valde ut en annan potatissallad och när tanten kom för att torka upp kladdet så bad jag om ursäkt:

- Jag ber så hemskt mycket om ursäkt för besväret men ibland gör händerna inte som man vill.

-..........."Iskall tystnad".........(gnubba, gnubbba golv)......."Iskall tystnad"......

I det här läget borde väl jag ha tagit min korg och slunkit iväg med svansen mellan benen men, i stället så:

- Det är nu du borde säga något i stil med: Osch då, det var ingen fara, en olycka händer så lätt, eftersom du jobbar i ett serviceyrke, vet du va?

Sen tog jag min korg och slank vidare.

Ingen stor händelse tänker ni nu va? Sånt händer ju varje dag. Det var väl inget att haka upp sig på. Och det är precis det som får mig att börja tänka. Nästan varje gång när jag möter en människa som är så där "onödigt" sur så känner jag att jag vill inte bo på den här planeten med de här varelserna. Vart ska du ta vägen istället då, frågar alltid S när jag säger så och jag får väl erkänna att han har en poäng där. 

Men vad är det egentligen med dessa människor? Kan det vara så himla svårt att bemöta människor på ett trevligt sätt. Jag tror inte att min omgivning upplever mig som varken den gladaste, käckaste eller trevligaste i världen. Jag är nog ganska entonig och rent av butter. Men i min yrkesroll har jag betalt för att ge människor service och då är det bara att dra på sig den servicinriktade rocken,varje gång. Visst händer det, ofta faktiskt, när jag ser att det kommer folk till porten där jag jobbar, att jag muttrar för mig själv "vad är det nu då..." eller så men varje, varje gång öppnar jag luckan och ger dem det de behöver med en trevlig attityd. Visst kommer det människor även dit som är omotiverat eller för den delen motiverat otrevliga och då anser jag att jag har rätt att svara eller försvara med en mindre trevlig attityd tillbaka. Men det är inte alltid jag utnyttjar den rätten heller. Men jag tror inte att jag någonsin behandlar någon surt eller otrevligt utan att blivit angripen först. Varför skulle jag? 

Det finns människor som jag instintiktivt tycker genuint illa om från första början, ganska många faktiskt, men trots det är jag inte otrevlig. Korrekt och något svalare kanske, ett stort leende kanske jag inte bjuder på, men inte otrevlig. Varför skulle jag?

Jag kan ha en dålig dag och vara sur för att det blåser eller något annat lika irriterande, typ jag kan ha mött charktanten. Men jag startar aldrig ett möte med att vara otrevlig. Varför skulle jag?

Nej, nog tjatat om det men om ni hör talas om någon trevlig obebodd planet dit jag kan flytta, gärna med pendelavstånd till Tellus så tipsa mig gärna.

Idag är ingen rolig dag. Mozart, (vår Tibetanska terrier, snart 12år) har blivit så väldigt dålig. Han har varit skruttig ganska länge, ont i sina leder, överviktig och lat, men den sista månaden har det gått raskt utför. De första tecknen var att han började tappa vikt och att han blev om möjligt ännu tröttare än vanligt. Under jul och nyår har han blivit ännu sämre, nu har han slutat äta, tappat balansen i bakdelen och sover bara hela dygnet.

Idag är ingen rolig dag för jag har ringt veterinären idag och bett om hjälp med avlivning. De ska ringa om någon timme och bestämma tid.

Trots att jag vet att det är rätt beslut, han ska inte behöva ligga och tyna bort, så är det så väldigt jobbigt. Varje gång jag tvingas fatta beslut om att avsluta något av våra djurs liv så känner jag mig som en bödel. Och ändå finns inte alternativet att låta dem lida. Det kommer inte att bli en rolig dag idag.

Jaha, då sitter man här då och funderar, vad vill jag skriva här egentligen? Bli inte allt för besvikna är ni snälla, jag kanske tränar upp mig med tiden.

Nyår har kommit och gått, skönt är det. Själv firade jag nyår på jobbet, jag har jobbat hela helgen. Och det gör mig faktiskt ingenting förutom att det är tråkigt att jobba helg öht. Här vid fabriken lät det som om 3:e världskriget bröt ut vid 12-slaget och jag oroade mig lite för hästarna som vanligt. Jag förstår egentligen inte vitsen med raketer och smällare alls, det gör mig mest bara irriterad. Rädda djur, rädda människor, massor med pengar som går upp i rök och en hel drös med tungmetaller som sprutar ut. Varför? Vill man ha något fint att titta på så räcker det med att gå ut i naturen. Feststämning? Sätt på en bättre skiva...

I natt är det alltså sista helgnatten jag jobbar och jag kan inte påstå att jag är på något vidare humör. Det brukar alltid bli jobbigt tredje natten av någon anledning. Och jag tjurar extra mycket bara för att det är halt ute. Här har varit ganska fint vinterväder innan nyår, 15-20 cm snö och perfekt väglag för hästaktiviteter. De har haft en ganska lång vila pga väder och vind och nu hade vi äntligen börjat sätta igång dem igen. Vad händer då? Blidväder och lätt regn förvandlar marken överallt till en riktigt perfekt hockeyrink. Seriöst funderade jag på att krypa in från bilen när jag kom hem i lördags morse. Nu har jag satt dubbarna på stövlarna så det går något bättre men det är näst intill omöjligt att göra något med hästarna, eller något alls för den delen i den här halkan. Och nu väntas nya snöväder in så att det bildas en fin hinna med snö ovanför isen också.

Ni kommer nog upptäcka med tiden misstänker jag att det blir ganska mycket snack om väder här. Jag är extremt väderpåverkad och mitt humör följer hög och lågtryck som en siamesisk tvilling verkar det som. Blåst är det allra värsta väder som finns, det gör mig heligt förbannad rent ut sagt. Regn och kyla kommer på delad andra plats i värsta väderligan.

Men, jag ska egentligen inte sitta här och tjura. Riktigt bortskämd har jag blivit hela helgen. Min söte man har både släppt ut och in hästarna hela helgen. Fodrat alla fodringar och mockat och gjort klart i stallet både lördag och söndag   .

Nej, för denna gången var det allt tror jag. Bjuder på en blid på N   

Men eller hur, visst borde jag köpa mig en quarter också..........?