Nu har det gått alldeles för lång tid sedan jag skrev här sist och anledningen är att det har hänt alldeles för mycket. Det är konstigt iallafall att det kan gå långa perioder då det bara rullar på i gamla hjulspår och man gäspar sig genom livet, sen helt plötsligt, händer ALLT!!! Dagens inlägg kommer nog bli ganska långt misstänker jag...

När jag jobbade på fredagkvällen var det väldigt lugnt och då passar man självklart på att slösurfa. LIte Bukefalos, Aftonbladet, vädret och självklart hästannonser på Hästnet. Det är gratis att fönstershoppa!! Det är bara det att det är kapitalt livsfarligt. Rätt vad det är trillar man över HÄSTEN!! Den där ni vet...den oemotståndliga frestelsen. Och när man sen bubblar och babblar med stackars S under lördagens provianteringstur och han inte är emot utan snarare för, då blir det tokigt. Då ringdes Värmland upp och en stackars intet ont anande hästägare utsattes för tredje gradens korsförhör. Inte blev jag mindre sugen av det telefonsamtalet heller. Så det bestämdes att på söndagen skulle vi komma och beskåda underverket.

Här vill jag passa på och be om ursäkt till A och I för lördagkvällen. Jag misstänker att det var en av mina sämre sociala kvällar. Det är inte lätt att laga Lasagne med huvudet uppe i hästmolnen. Och så här i efterhand kan jag tala om att det var väääääääldigt nära att de blev serverade Lasagne med MrMuscle-kryddning. I sista sekunden när jag skulle slänga in den i ugnen skingrades hästmolnen tillräckligt för att jag skulle notera att det fullkomligt stank kemikalier i hela köket och rök duktigt från ugnen. Inte kunde väl jag förväntas komma ihåg sådana bagateller som att jag sprutat in rengöringsmedel där för flera dagar sedan? Jag hade ju inte kommit ihåg det för flera dagar sedan heller... Hur som haver, S räddade situationen. Skurade ur ugnen med risk för grava brännskador och vad jag vet så smakade Lasagnen inget annat än sågspån. För det var väl Lasagne vi åt? Har inte riktigt koll på lördagkvällen känner jag. Tankarna var väl förankrade i Värmlands skogar. 

Men jag kommer iallafall ihåg att I blev utsatt för överrumplingsattentat och pinad att spela Rita och Gissa. Revben mår inte bra av det spelet!! Och jag har kommit fram till att somliga (inga namn nämnda) har en otrolig kämpaglöd för att vara totalt ointresserade av sällskapsspel när somliga onämnda får vinnarvittring   .

Söndag morgon for vi iväg när vi gjort stallet och käkat frukost. Det var väldigt långa 25 mil innan vi slutligen kom fram. Det är konstigt det där hur man gör sig en föreställning om hur ställen, människor och hästar ska vara och sedan när man ser det i verkligheten så är det sällan alls som man hade trott. 

Lustigt nog tyckte jag att E som skulle sälja häst var samma människotyp som S som jag köpte N av. Inte bildlika men samma sort på nåt vis. Och det tog jag som ett gott tecken. Och trots att jag sett hästen på film http://www.youtube.com/watch?v=CQbFkxgM6-0 

så såg han inte alls ut som jag hade föreställt mig heller.

För det första var han väldigt "röd", han var något större än väntat, mindre huvud och framför allt mindre mule än jag trott. Han hade ju arabnäsa   . Och för mig som är van en sälformad häst så tyckte jag att han såg ganska knotig ut med sin höga manke och markerade kors. Men han hälsade intresserat den sekunden han dristade sig till att lyfta huvudet från höhögen.

Han lastades iallafall på transporten, väldigt smidigt i mina ögon, men inte tillräckligt smidigt i säljarens ögon. Hon blev väldigt irriterad och generad över att han backade av två gånger innan han ställde sig på plats.

Väl i ridhuset visade hon upp honom i alla gångarter och förklarade lite grann om var alla "reglage" satt. Han är verkligen välutbildad. Och sedan var det då min tur. Det är alltid otroligt svårt tycker jag att hoppa upp på en helt främmande häst, framför främmande människor i en främmande miljö. Lägg där till trasiga revben, hjälpligt bedövade av Citodon och det känns riktigt, riktigt jobbigt kan jag tala om. Att sedan hästen slinker iväg som en slimefigur åt något ostrukturerat håll precis när man suttit upp för man råkat peta lite på något styrinstrument utan att ha en aning om det, gör att man tycker att det känns riktigt pinsamt   . Men jösses, vad roligt jag hade sedan. Han var så otroligt lättflyttad för skänkeln och sitsen, jag har aldrig känt något liknande. Något tung i handen kanske, men jag tror mest att det handlade om min ovana. Och så lydig! ÅH, vad jag hade roligt, jag sitter och flinar som en fåne nu när jag tänker tillbaka. S provade också en minut eller två och jag tyckte det var ganska skönt att se att det var fler som hade svårt att få till rätta knapptryckningarna får jag erkänna. 

En liten uteritt blev det också och även där var han otroligt lydig och lyhörd. Ganska pigg och framåt, men fullt reglerbar och framför allt inte spänd på något sätt och vis. Ändå fanns det fullt av potentiella hästätande monster på platsen. Stora rishögar, timmertravar, traktorer, kossor och annat livsfarligt. Men han var fullkomligt nöjd med att bara knata på. Andra hästar struntade han fullkomligt i trots att vi både möte ekipage på en smal traktorväg och att det rörde sig fullt av hästar över hela anläggningen. Mat däremot, det var ett stort intresse. Inte när man red, men avsuttet ville han gärna dammsuga marken efter minsta höstrå.

Så....nu blir det ytterligare en häst i stallet..........

Och jag upplever en sanslös mix av blandade känslor. Glad, bortskämd, skräckslagen, fattig, lycklig, ivrig, besvärad, skamsen, glad igen osv. Hela dagarna håller jag på och ältar för och emot, positivt och negativt. Men, ett väldigt starkt för-argument är känslan av att det gäller att passa på medan man kan. Och en påminnelse om hur viktigt det är fick jag direkt på vägen hem från Värmland när jag fick besked om att en granne gått bort under natten, bara strax över 50 år. Här skulle jag kunna skriva otroligt många deltagande och ledsna ord men det känns så platt med bokstäver på ett papper så jag nöjer mig med att säga att jag är otroligt ledsen att hennes liv blev så kort och att hennes sista tid så jobbig. Jag hoppas hennes familj får allt stöd de behöver.

För min egen del blir det som sagt ytterligare en väckarklocka att det är dags att ta vara på livet och prioritera bort så många "måsten" som möjligt och fylla dagarna med så många "jag vill, jag önskar, jag blir glad av" som jag bara kan.

Ett stort steg närmare att fylla mitt liv med sådant blev uppfyllt i Karlstad i söndags tror jag och jag ska försöka njuta av det istället för att tänka negativa, fullkomligt onödiga tankar. Jag har ju ändå bestämt mig, eller hur?

Så nu väntar en del praktiska saker att fixa i morgon. En av boxarna behöver fixas till i stallet och jag får ta en av uteboxarna i bruk igen för att ha tillräckligt med hästplatser. Jag behöver handla spån till transporten och stängsla om lite i stora hagen så att inte alla hästarna behöver gå i rasthagen när det är dags för den "röde" att släppas ut. Nu har jag jobbat i gammelporten natten som gick och jag sitter här ikväll igen så jag hann inte göra så mycket idag. Men J var med mig ut och lagade lite staket iallafall och han var hygglig och tryckte undan en stor vedhög med traktorn som låg ivägen för transporten och inte nog med det, han tömde hela transporten på ved också. Så jag slipper i morgon   .  Och S har tömt hela uteboxen på pryttlar ikväll och halmat där har jag fått rapport om. Jag har det så bra.....

Innan jag åkte till jobbet igår hann jag med en vända på Stenungs Torg med A. Det var inte ett av mina smartaste drag.

Hon är fullkomligt livsfarlig den där   . Och hon har vissa elementära kunskapsbrister kan jag tala om. Hon tror att man med vett och vilje bara kan knata in på en affär speciellt inriktad på väskor. Alltså, hon är helt klart vuxen, har t o m varit vuxen ett tag och har fortfarande inte koll på vilka faror det utgör för nationalekonomin (läs: min ekonomi) att utföra dylika expeditioner. Och mycket riktigt. Där, mitt framför ögonen på mig ( inknödd på en hylla halvvägs upp till taket) stod den och bara ropade på mig. VÄSKAN!! Den där fullkomligt, totalt oemotståndliga, min-bara-min-VÄSKAN!! Och alla som har vandrat den vägen, vet att aldrig kostar de väskorna en spottstyver. A har nog missat den kursen också, för den avskräcker effektivt från väskbutiker kan jag lova. Men inte tillräckligt effektivt för att jag inte skulle gå på den lätta och knata med in. Så, jag erkänner, jag är en fullkomligt karaktärslös varelse   

Och numera ägare till den här:

Jag skyller allt på A, bara så ni vet. Hon fick nästan det onda ögat, flera gånger och inte ska ni tro att det hjälpte ett dugg. Hon bara FNISSADE!!!! när jag med skakiga händer drog fram betalkortet, samtidigt som hjärnan kalkylerade exakt hur många timmar, minuter och sekunder jag skulle behöva jobba innan min väska var betald. S är inte till någon större hjälp heller i de här sammanhangen. Hopplös, räcker som beskrivning. 

Men ett allmänt upprop är på sin plats, ser ni en familj, utmärglad och mager, där mamman har en osedvanligt snygg handväska, skänk dem gårdagens rester eller liknande. De kommer behöva dem......

Vid närmare eftertanke har nog S redan börjat skramla i bygden för han kom hem med en nybakad limpa igår som en av vännerna skänkt.

Nu ger jag upp för denna gången, jag tror jag får tangentbordsaxlar eller något. Ett långt inlägg befarade jag och jag fick rätt, som vanligt   

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Denna blogg är stängd på kundens begäran..... Är det någon som har intresse av att följa min hjärnas vindlingar och irrvägar, var god kontakta blogginnehavaren............ ...

Idag var jag tvungen att gå tillbaka och läsa det sista inlägget innan jag började plita ner mitt liv för så länge sedan var det jag skrev sist. Jag kommer inte ens ihåg  ... Snart två veckor sedan, man får ju skämmas... Mitt enda försvar, vårstart...

Jag ska väl börja med att kommentera mitt första gästboksinlägg. Det är ironi på högsta nivå, bara så ni vet    I lördags var A och I hos oss och vi åt lite grann. Eftersom jag kände mig på särdeles vänligt humör, vilket jag ångrar i efterhand, f...

Ibland tror jag att jag har hästar bara för mockningens skull. Jaha, ännu ett inlägg fullt i gnäll? Nej, tvärtom, jag gillar verkligen att mocka. Det är då man löser världsproblemen. Där har man tid att fundera på allt mellan himmel och jord medan ma...

Det här är faktiskt inget gnäll utan en ren fundering. Hur kan en enda liten ynka liten vitamin ställa till så mycket oreda i kroppen? Det är ganska fascinerande faktiskt. Jag har ju glömt att ta min b12-spruta och jag vet ju sedan tidigare att det ä...