Ibland tror jag att jag har hästar bara för mockningens skull. Jaha, ännu ett inlägg fullt i gnäll? Nej, tvärtom, jag gillar verkligen att mocka. Det är då man löser världsproblemen. Där har man tid att fundera på allt mellan himmel och jord medan man på ren automatik skyfflar o skyfflar o skyfflar.

Idag gick tankarna åter igen tillbaka till något jag funderat på några dagar.

Självrannsakan.

Ett ganska negativt laddat ord va? I vissa lägen kan man nästan sätta likhetstecken med självkritik? Varför gjorde jag så? Borde jag ha...? Var det nödvändigt att..? 

Jag tror att jag rannsakar mig själv ganska mycket. Både de där snabba tankarna som kommer innan man agerar på något sätt. Om jag gör så här nu, vilka konsekvenser kommer det att få? För mig och för andra? Det låter ganska konstigt för samtidigt är jag ju den som öppnar munnen och släpper ut både åsikter och grodor titt som tätt. Men jag skiljer nog på hur jag agerar med människor som jag känner mig trygg med och i situationer när jag är avslappnad och främmande människor eller situationer där det kräver känslomässigt engegemang. 

Sedan har vi de där mer långvariga, långsiktiga tankarna som kommer efter en incident eller situation. Hur tänkte jag egentligen där? Gör detta någon nytta i längden? Sårade jag någon? Var jag onödigt hård? Gav jag efter för lätt? Hade jag rätt eller fel? Den sortens tankar går att variera i det oändliga beroende på omständigheterna. 

Jag brukar, som jag skrev för ett tag sedan, vara snabb att kalkylera aspekter på saker och ting och bilda mig en uppfattning och åsikt. Vanligtvis ändrar jag inte åsikt i första taget, utan att få tungt vägande skäl eller helt nya infallsvinklar.

(Envis som en åsna?)

Men ibland, vanligtvis i konfliktsituationer, är jag ju tvungen att kalkylera från början igen. Det går ju att stånga sig blodig om två parter är oense om något och man inte hittar en ny infallsvinkel, eller hur? Så alltså får jag börja om från början. Har jag rätt? Har jag fel? Är min sanning den enda sanningen eller kan det finnas flera? Är det mina rättesnören som världen ska leva efter eller ställer jag fel/förstora krav? Har jag lagt ribban för högt för mig själv eller min omgivning? Är detta värt att ta strid för? Finns det något annat positivt som motpol? Ger det här beteendet jag har någon förändring i längden?

Det är nog det jag menar när jag säger att självrannsakan inte alltid behöver innebära självkritik. Ibland kommer jag fram till att vad jag nu än kämpar för, så är det värt det. Hela världen får rämna men det här är viktigt för mig. Jag betalar vad det kostar, offrar det som krävs, men jag ändrar inte åsikt. 

Men konstigt nog har jag kommit fram till efter flera dagars funderande att det är egentligen sällan jag kommer till den slutsatsen. Det är några få saker och principer som jag tycker är värda att strida för till sista blodsdroppen.

Ibland kommer jag fram till att metoden jag använder för att skapa förändring inte förändrar något alls. Jag kommer tacklar problemet på fel sätt, använder fel "verktyg". Resten brukar jag komma fram till slutsatsen att en geochta-situation fungerar, en kompromiss är inget nederlag. Jag behöver inte varken vara perfekt eller begära att min omvärld skall vara det. Det är en ganska avslappnande insikt. Det är bara synd att man inte kommer ihåg det lika tydligt just när man är redo att dra till strid. Det är på något underligt sätt mycket enklare efteråt.......

Ja,ja, läser man det här så kan man tro att jag bara filosoferar över svårbegripliga ting varje gång jag mockar. Men egentligen snurrar det nog mer så här:

Köttfärs, vad ska jag göra av den då, vi kan väl inte äta köttfärs för fjärde gången den här veckan, varför kan jag inte vara mer fantasifull med maten (självrannsakan), tjockare tyglar behöver jag, skinkschnitzel hade vi va, kanske ska ta det till middag, bara en timme kvar tills jag ska hämta vid bussen, usch vad det blåser, behöver jag verkligen tjockare tyglar (självrannsakan), äsch jag steker pannkakor, har vi sylt tro...................? 

Ni fattar va? HELT makalöst att det kan komma något konstruktivt ur den hjärnan över huvud taget (självrannsakan).

Det här är faktiskt inget gnäll utan en ren fundering. Hur kan en enda liten ynka liten vitamin ställa till så mycket oreda i kroppen? Det är ganska fascinerande faktiskt. Jag har ju glömt att ta min b12-spruta och jag vet ju sedan tidigare att det är inte särskilt lyckat. Och visst har jag känt att jag sakta men säkert har rasat i funktion men nu under helgen fick jag det bevisat en gång för alla: det går inte att fuska, man är tvungen att ta sin spruta.

Det här är mitt livselexir tydligen. För om jag inte får min dos varannan vecka kan jag lika gärna slängas på tippen direkt. Svimfärdig, matt, hjärtklappning, tungandad (tänk 3-dagars magsjuka och sedan försöka springa milen), domningar i händer och fötter, avlutad tunga och en trötthet som inte liknar något annat. Visst blir man trött om man jobbar natt och visst blir man trött om man inte sover tillräckligt eller inte alls. Men det här är något annat. Jag blir så trött att jag kallsvettas bara av att hålla mig vaken. Så trött att kroppen värker och jag kan somna på en sekund i vilken situation som helst om jag bara tillåter mig. Det är helt sanslöst. 

Vad som är ännu mer sanslöst är att bara ett dygn efter jag tagit sprutan klingar symptomen av. Jag har läst om det här och många som har kraftig b12-brist säger samma sak. Hur dåligt de mår när de inte har full dos i sig och vilken skillnad det gör när de får rätt mängd. Men trots att jag gång på gång känner skillnaden så vill hjärnan ändå tro att det bara är nys, inbillningssjuka, sockerpillereffekten osv. Nå, nu tar jag det skriftligt. JAG SKA ALDRIG MER GÅ PÅ DEN LÄTTA ATT JAG FIXAR LIVET UTAN MIN YNKA VITAMIN, SÅ SKRÄP SOM JAG HAR VARIT DENNA HELGEN VILL JAG ALDRIG MER BLI!!!

Men i förlängningen då kan man fundera över att om en enda liten sketen vitamin kan sätta hela kroppen ur spel, hur bra skulle man egentligen kunna må om man fick i sig exakt rätt mängd av alla vitaminer, mineraler och spårämnen? Inte för mycket och inte för lite. Jag tror man skulle kunna flyga på egen hand och lyfta mindre berg...

I helgen har iallafall unga fröken J varit hos oss.

 Jag önskar att jag varit lite alertare men jag tror hon har haft en bra helg ändå. Hon har varit mycket med C och annars har hon verkat nöjd att gosa med en mormor som har haft ögonen på trekvart. På lördagen var det hyfsat väder så vi försökte vara ute en del. En stund på studsmattan piggar alltid upp.

Om det var hoppande och friskluften i kombination som gjorde henne trött vet jag inte men hon däckade av tidigt på kvällen. Vi var hos A och I och åt tacos   och firade A´s födelsedag.  J somnade i mitt knä och sedan tillbringade hon resten av kalaset på sussande på kökssoffan. Det blev en ganska tidig hemgång eftersom jag helst av allt skulle önskat mig att sova skavfötters med barnet på soffan. Jösses, vilken tråkmåns jag är. Får försöka gottgöra mina synder nästa helg. Då har A beställt spelkväll. Kankse får pula fram en film också så att I får lite kompensation. Lite nöd och lite lust.

Så mycket hästeri har det inte blivit i helgen. Som tur var hann jag rida både den röde och N i fredags men sedan har jag varken orkat eller haft möjlighet. Jag var med S en runda när han körde nordsvensken ner till Hasselviken. Hon skötte sig strålande.

Nu är mitt datorbatteri snart slut och jag törs inte smyga in och hämta sladden i sovrummet. Väck ej den björn (barn) som sover....

Man glömmer tydligen väldigt snabbt vad trött man blir av att jobba natt. Och när kroppen tydligen har glömt av hur man sover på dagen, ja då blir det riktigt knepigt. Vilket innebär att även om jag slutade jobba i onsdags morse så är det först idag som jag är vaken igen. Jag har väl inte sovit sedan i onsdags, men gått i dvala sedan dess. Alltså har det inte hänt så mycket extraordinärt. C har varit förkyld och hemma från skolan hela veckan. Men igår var hon tillräckligt mycket bättre för att följa med och hämta ut sina glasögon. Och sedan hade vi ett sådant där roligt bankärende på eftermiddagen. Vilket iofs blev ett riktigt trevligt möte, det är tydligen skillnad på vilken bankman/kvinna man talar med...

Så värst mycket hästeri har det inte varit, det har blåst halv storm både onsdag och torsdag och jag har inte känt mig ett dugg frestad. Därför blev jag jätteglad idag när det var nästan vindstilla. Så jag har ridit både den röde och N. Satte bett på N idag för han var så himla stark sist, och till min stora förvåning så gick han jättebra idag. Så nu ligger jag på sängen med möra benmuskler och känner mig väldigt nöjd. Dock hotar stora städmolnet och åkaohandlamolnet i horisonten...

Japp, då har ännu en helg runnit iväg.

Tillbaka i gammelporten, äntligen lite tid att skriva. 

Jag har så svårt att bestämma mig för var/vad jag egentligen trivs bäst med. Det är skönt att komma "hem" hit där det är mycket gemytligare stämning och trevligare människor men det är INTE skönt att jobba natt. I "nya" porten är tonen mycket hårdare men det är otroligt skönt att få åka hem och sova i sin säng på rätt sida dygnet. Men kanske är jag inte tvungen att välja, eller bestämma mig alls. Jag har fått schemat för nästa kvartal och där har de pulat in några nätter varje månad, resten är dagar i nya porten. Kanske är det den ultimata lösningen? Jag får prova ett tag så får vi se...

Jag funderar som vanligt över människorasens beteende. Vad är det som gör att vissa yrkeskategorier generellt sett agerar på liknande sätt? Varför är konstnärer nästan alltid virriga, dryga, excentriska? Varför är akademiker nästan alltid högtravande, neurotiskt självhävdande, och humorlösa osv, osv? Formas man så av sitt yrke eller dras man till vissa yrken på grund av personlig läggning? Hur är då en väktare, kassörska eller dammsugarförsäljare. Varför kan jag inte se särdragen lika tydligt där som hos vissa andra yrkeskategorier? 

Varför har vissa människor mer pondus bara genom sin utstrålning och andra ingen alls? Varför uppfattar man samma kommentar olika när den kommer från två olika människor? Och en annan grej jag tänkte på när jag mockade idag, hur kommer det sig att vissa människor alltid har en massa reflektioner kring händelser i livet och andra inte reflekterar alls? Varför jag kom att tänka på det var för att jag lyssnade på radion och det nämdes att en av "stamradiopratarna" var på skidsemester. Jaha, tänkte jag, då kommer det komma en mängd tankar och åsikter om skidbackehyfs, afterski och annat mer eller mindre relaterat till resan. Tänker de jobbtankar på semestern, skaffar sig underlag för kommande arbetsveckor? Eller är det bara så att vissa människor är sådana automatiskt?

Helgen har iallafall varit bra, det är ingen reflektion, det är en recension. På fredag kväll däckade jag ganska snart efter hemkomsten så den kvällen är snabbt återgedd. Tio minuter vid brasan. Sängen...ZZZZZZZZZZZZ.

Lördagen ägnades en hel del åt stallet. Jag vet att jag skrev någon gång i bloggens begynnelse att det kommer nog inte dyka upp så många kort på mig här. Men i rättvisans namn så bör en ridbild ihop med den röde få vara med.

Han sköter sig bra, så bra man någonsin kan begära när han får så blandade signaler från klanten som sitter uppepå. Dock var tömkörning inget för oss. Jag provade en stund idag och jag tar den korta versionen. Katastrof. Ingen skadad.

Så körning lämnar vi till andra som tycker det är roligare.

Det enda som saknas är en riktig "herremanshatt", eller hur? Det är roligt att det går så bra för dem och M sköter sig bara bättre och bättre. Det märks så tydligt på henne att hon mår bra av stimulans.

Söndagen började bra med vackert väder, men bara några timmar senare blev dagen gråmulen och trist.Det är mycket svårare att motivera sig då. Jag hade tänkt att rida bägge hästarna men efter jag hade ridit N så satte vi igång med operation rensa-rasthage. Vilket innebar ett antal timmars traktorkörande för S och ett par timmars grepande för mig eftersom traktorn inte kommer åt vid staketet. Först dra ihop all gödsel och sedan, skopa för skopa köra bort den. Resultatet blev ett berg av hästskit på åkern. Minst ett lastbilslass. Helt otroliga mängder! Insåg väldigt fort att om vi skulle försökt göra samma sak med grep och skottkärra så hade vi kanske varit klara till jul.

Vi stack och nödprovianterade på kvällen och det slank med lite kex och ost som vi mös med på kvällen. Vill här höja ett varningens ord för Roquefort-ost. Något så fruktansvärt vedervärdigt har jag inte smakat på länge. Tänk spya kryddat med mögel, grynig och sträv. BlllluuuäääÄÄÄÄÄÄÄÄ!!! Undrar om den inte smakade stänk av sill också. Men Brie, Åsheda gräddost och en mjukost med rökta räkor som S hittade satt fint.

Måste berätta lite om den senaste boken jag läste också, i förhoppning om att kunna ställa den åt sidan sen. Allt för min syster av Jodi Picoult som handlar om 13-åriga Anna som stämmer sina föräldrar för att få rätten till sin egen kropp. Hon är ett sk "designerbarn", född för att kunna donera stamceller till sin storasyster som har leukemi. Efter den första donationen av navelsträngsblod följer flera donationer av blod och benmärg. När så slutligen en njurtransplantation blir aktuell vill Anna inte mer.

Det var en bok skriven ur flera personers perspektiv. Man får följa både Annas, föräldrarnas, systerns och flera andra personers känslor och tankar. Boken är fiktiv men ändå känns den väldigt tankeväckande och gör att man försöker ta ställning för rätt eller fel. Men vad är egentligen rätt eller fel i ett läge när liv ställs mot liv? Jag har vridit och vänt på tankar kring den här boken i flera dagar nu och det enda jag har kommit fram till är att det är omöjligt att hitta rätt eller fel, för eller emot i vissa lägen. Att vissa saker inte är svarta eller vita visste jag sedan förut, men det brukar oftast finnas gråzoner i olika nyanser som gör det lättare att välja. För mig som oftast fattar snabba beslut och har tydliga åsikter om saker och ting så var det en ganska jobbig bok att läsa. Nästa bok får bli en Kalle Anka pocket eller något annat lika vilsamt tror jag.

Vilsamt är det iallfall inte att sitta på jobbet kl 00:30 på natten. Nu är det fyra timmar och fyrtiofem minuter kvar tills jag får åka hem. Vad ska jag sysselsätta mig med för att hålla mig vaken resten av natten då? Tror jag får kolla igenom mitt filmbibliotek och se om jag missat att kolla på någon. Eller en favorit i repris kanske?

Ok, jag erkänner direkt. Jag har egentligen absolut inte tid med det här. Istället för att ligga med datorn på mage och pränta ner vad som händer i livet så borde jag sno runt som en ilsken iller och mocka, fixa jobbmat, duscha, handla och mycket, mycket mer. Men någon bara MÅSTE vara inne en stund och mata kaminen. Eller hur? Det är en bra grej att snuva elverket på pengar. Eller hur?...Nåja, jag får väl försöka hålla mig kort så här kommer en sammanfattning av de senaste dagarna:

ONT OM TID!!!........................................

Nej, jag bara skojade lite, det får allt bli något mer än så.

A var med mig och den röde till ridhuset i tisdags. Jag tror hon var måttligt imponerad av min nya häst. Hörde något om att hon längtade efter en viss fjording som åtminstone var styrbar. Hur som helst så gick det bra, den röde såg lite konfunderad ut och gick saktare och saktare. "Om jag inte går fortare än så här så kan det iallafall inte hända så mycket" såg han ut att tänka. Han blev iallafall väldigt pipig när en annan häst som varit där och tränat gick ut. Jag tror han börjar ledsna på att gå själv så i helgen broddar jag av honom och någon av damerna så jag kan släppa ihop dem. 

Senare på tisdagen var jag och C till Stenungsund. Hon kollade sin syn hos optikern och det blev bestämt att hon skulle få glasögon. Hon hittade två par jättesnygga bågar så det kändes ok. Proviantering på Willys, och när vi kom hem åkte vi till grannen och släpade in ett jätteschabrak till tv i hästtransporten. Kaffe blev till en och en halv timmes prat och sedan blev det överljudsfartsmockning i stallet innan jag dråsade ner i sängen och slocknade.

Onsdag eftermiddag red jag och S ut. Sammanfattningsvis: kallt och krångligt. Upp och ner på hästryggarna för än det ena än det andra och snålblåst. Men alla ridturer kan ju knappas vara perfekta. Men den hade behövt att vara det eftersom jag börjat jobba kl 6 och inte var på mitt mest strålande humör.... Fast när är jag det förresten?

Torsdag hade C studiedag så hon följde med till ridhuset. Det blev första gången hon provade den röde men jag tror inte egentligen att hon var så värst mycket mer imponerad än A. Visst, hon fick honom dit hon ville (kommer kanske en film vid tillfälle) men istället för gula fjordhästar pratade hon om arabdamer. Känns som om jag kommer bli ganska ensam om den röde. 

Full fart hem och fixa stallet, dusch, mat och swosch iväg till jobbet. Det kändes nästan vilsamt att jobba igår förutom att jag blir så trött på alla nötter som finns i världen. 

Å så idag då, dags att åka till jobbet vid 11. Nu är det dags att veva igång maskineriet och få upp tempot i 130 knyck igen. Men jag känner mig bara så otroligt lat och slapp, vill helst sova. 

Går och petar in en pinne i brasan...

Tillbaka i "gammel-porten" igen. Självklart känner jag att kroppen mår bättre av att jobba dagtid. Men det går inte att komma ifrån att det är mycket både trevligare och mysigare här. Och det känns verkligen som att jag kan sköta den här porten i sömnen. Kanske är tur   ..

Helgen har varit underlig, och alldeles för kort. 

Jag hade så stora planer på fredagen, allt jag skulle hinna med eftersom jag slutade redan klockan 13. Vad jag inte hade med i planeringen var att jag skulle bli sanslöst sömnig av att gå upp en timme tidigare än vanligt. Och det vackra vädret som var på förmiddagen övergick i snöblask under dagen. Fyller man sen upp dagen med lite hämta vid bussar, handla och fixa mat så är det inte mycket dag kvar sedan. Så fredagkvällen blev inte någon minnesvärd kväll direkt. Gruvade mig inför morgondagen hela kvällen så jag var ganska sur och tvär.

På lördagen var det då dags för begravning. Om man har inställningen att det är viktigt med traditionella cermonier och tycker att det är ett vettigt sätt att ta farväl av människor, ja då var det en väldigt fin begravning. Kunde inte varit mer välordnat eller genomtänkt på något sätt. Psalmer och sånger valda passande för personen, vältalig präst och vackra blommor. Inget saknades alls.

Jag tycker dock inte att det är vettigt eller viktigt att genomföra en sådan cermoni. Så för mig var det en lång pina. Och nu i efterhand tycker jag det är tråkigt att minnet av begravningen kommer ligga sida vid sida med minnet av en groda i högklackade skor. Jag minns hellre bara grodan...

På kvällen såg vi Melodifestivalen hemma hos A och I. Och jag var så himla supertrist!! Är det vårluften tro? När klockan var tio på kvällen kunde jag somnat rakt upp och ner i deras soffa. Det fanns inget alternativ annat än att åka hem. Jag fullkomligt raglade runt och gav hästarna mer hö (nej, det berodde inte på ölen jag drack till den supergoda smörgåstårtan som vi fick, inte heller på ölen jag drack framför teven) och jag tror jag slocknade i samma ögonblick som jag snuddade kudden. En sekund senare var det söndag morgon....

En helg är ingenting. Man blinkar och sen är det måndag morgon igen. Eller i det här fallet söndag eftermiddag, eftersom jag skulle jobba då. Så jag insåg i morse att skulle jag inte hinna med hästarna idag heller så skulle jag få rabiata anfall. Alltså stövlade jag med bestämda steg ner till stallet i samma ögonblick som sista frukostkaffet slunkit ner. En trekvarts ridtur på den röde, först i paddocken och sedan runt Torpa. Det är verkligen en kanonhäst. Blev väldigt mycket galopperande så jag var ganska mör i benen efteråt. 

När jag släppte honom i hagen var S selad och klar med nordsvensken. Efter lite tömkörning i paddocken och runt Torpa så spände vi henne för den gröna trillan. Och det gick jättebra. Den här gången var det ingen reaktion från hennes sida. Hon tyckte det var lite läskigt sist. 

Sedan var det dags för C att rida M. Det går väldigt bra för dem nu när M har sitt bettlösa träns.

Till sist tänkte jag rida eller longera N men jag bestämde mig till slut för att hoppa över det. Han måste ha fått en spark eller något på vänster framben för han är lite svullen både på själva knäskålen och en bit ovanför. Han är inte halt vad jag kan se och han ömmar inte men jag tog ändå det säkra före det osäkra och lät honom vila. Hur länge kan en sådan svullnad sitta i? Kanske får ringa någon och kolla i morgon....

Middag, tupplur och swooosch iväg till jobbet. Och här sitter jag nu. Klockan är snart ett och jag lovar att ögonlocken är inte fjärilslätta. Inte är det samma grej att sitta här och skriva heller. Jag ska ligga hemma på sängen med datorn på magen, så det så!

Nå, jag hann inte iväg till ridhus som jag hade tänkt göra idag men A, jag vet att du läser det här, du kommer inte undan. Det är lika bra du börjar linementa alla ridmuskler för du kommer ha träningsvärk när jag är färdig med dig. Galoppträning var det va? Boka tisdagen till mig är du rar....  

Dagen var inte slut än så jag får väl fortsätta lite till.

Någon gång strax före fem var det äntligen slut på regnet och jag gick ner och släppte ut hästarna igen. Jag tänkte att det skulle vara skönt för den röde, som varit hänvisad till en miniruta ända sedan han kom hit, att få springa av sig lite. Så jag släppte honom med andan i halsen bland isflaken i stora hagen. Och förväntade mig racing ala ko på grönbete, eller varför inte arabfnatt. Vad fick jag? Farfar på hemmet, utsläppt i parken. En stilla galopp längs staketen för att kontrollera var gränserna gick och sen....ingenting. Leta lite förtorkade grässtrå mellan lera och is. Pfff, den hästen har ingen aning om hur man lever loppan.

Medan jag stod o mockade (för andra gången idag) bestämde jag mig för att longera N en stund. Och jisses, vad bra det gick! Det är ingen ide att försöka återge känslan med ord, det går ändå inte. Men jag kände hur hela dagens missnöje och väderpsykos rann iväg sin kos. Det säger inte lite!!!

När vi sedan fick besök av Bi o Ar så blev det riktigt trevligt runt köksbordet en stund. För en gångs skull kände jag ro att sitta. Annars brukar deras besök alltid sammanfalla med att jag antingen är mitt upp i något och får avbryta eller också är jag rastlös. Men inte idag. Så varför I HELA FRIDEN var det tvunget att börja spöregna igen!! Resultatet blev att jag fick rusa huvudstupa ner till stallet och fixa färdigt det sista så jag kunde släppa in fem mycket blöta, nakna, missnöjda hästar. Kan lova att mitt goda humör som jag lyckats gneta ihop är bortblåst. Bildligt talat. För det räcker ju aldrig med bara regn, det måste blåsa samtidigt också.

Nu ligger jag iallafall nerkrupen under täcket och lyssnar på eländet utanför fönstret. Klockan är ställd på 04:45, det väntar arbete i morgon. Så jag antar att jag får prata med John Blund en stund.. 

Hur ska man få lust att ta itu med det här och mycket mer i samma tema

när utsikten från köksfönstret ser ut så här

Jajamän, precis som det syns på bilden, det blåser ordentligt, kolla björken och fågelmataren som far hit och dit i rasande fart. Och de där blöta dropparna på fönstret är inte bara regn, nej det är SNÖ-blandat regn   . Jag blir så trött....

Kände en svag strimma av inspiration efter middagen igår så jag tänkte rida i paddocken en stund. Jag härdade ut en kvart. Det är inte lätt att koncentrera sig eller för den sakens skull ha roligt när man håller på att blåsa ur sadeln. Men S körde nordsvensken lite med fyrhjulskärran i paddocken och det gick finfint. De börjar komma igång nu tror jag. Han satte igång henne i helgen

och han har fortsatt och varva med ridning, longering och tömkörning sedan dess. Det börjar ge resultat och hon har gått ner i varv lite grann. Kunde man omvandlat den hästens energi till ström så hade vi kunnat sagt upp avtalet med Fortum.

A och I kom på fika igår kväll och det var bra. Misstänker att jag hade tjurat hela kvällen annars. Jag har sagt det tidigare, mitt humör är inte kompatibelt med dåligt väder. Vad är det som är så himla svårt med att kopiera vädret som var i söndags? Låt sedan temperaturen stiga med sisådär 15-20 grader och jag är nöjd. Ska det vara så fruktansvärt komplicerat.

Och jag som hade tänkt lura med A till ridhuset idag så hon skulle rida den röde. Nu fungerade det inte för hon har en liten sjukling hemma. Hade hon inte haft det så hade vi nog ändå inte kommit iväg. Vägarna är belagda med en trevlig ishinna sedan gårdagens snöblask så det är inte hästtransportvänligt väglag alls.

Nu har jag gnällt färdigt. Marsch mot diskbänken!

Ska bara kolla Bukefalos först. Å kanske Blocket, å Aftonbladet, å .......