Igår var vi och hämtade ved till vår kamin hos en arbetskamrat till mig. Det har varit hopplöst att få tag på ved sedan vi installerade kaminen i höstas så det var verkligen tacksamt att få köpa av honom. Kanonved var det också, torr o fin och kluven i alldeles lagom bitar. Iofs fick vi köra en bit och vägarna är inte roliga nu. Småvägarna hade lämpat sig bättre för rodel eller nåt. Men som sagt, glad för veden är jag, jag som hatar att frysa. Kommer våren snart???

På hemvägen stannade vi iallafall för att handla lite grillat och potatissallad. Väl inne på affären lyckades jag själklart hamna i slagsmål med en av potatissalladsburkarna och ....... den vann..... Så jag fick ta den trasiga burken och gå till den sura tanten i charken (jag hade frågat henne tidigare efter revben så jag vet mycket väl att hon var en surtant ifall någon undrar) och tala om vad som hade hänt. Jag bad kärr... förlåt, tanten om en påse till burken om jag skulle betala för den och frågade vad jag skulle göra med kladdet på golvet. Nå, med väl tillsnörpt mun och frostig stämma fick jag veta att jag inte behövde betala för den illasinnade bråkmakaren och att hon ( STOR SUCK) skulle ta reda på kladdet.

Så jag gick tillbaka och valde ut en annan potatissallad och när tanten kom för att torka upp kladdet så bad jag om ursäkt:

- Jag ber så hemskt mycket om ursäkt för besväret men ibland gör händerna inte som man vill.

-..........."Iskall tystnad".........(gnubba, gnubbba golv)......."Iskall tystnad"......

I det här läget borde väl jag ha tagit min korg och slunkit iväg med svansen mellan benen men, i stället så:

- Det är nu du borde säga något i stil med: Osch då, det var ingen fara, en olycka händer så lätt, eftersom du jobbar i ett serviceyrke, vet du va?

Sen tog jag min korg och slank vidare.

Ingen stor händelse tänker ni nu va? Sånt händer ju varje dag. Det var väl inget att haka upp sig på. Och det är precis det som får mig att börja tänka. Nästan varje gång när jag möter en människa som är så där "onödigt" sur så känner jag att jag vill inte bo på den här planeten med de här varelserna. Vart ska du ta vägen istället då, frågar alltid S när jag säger så och jag får väl erkänna att han har en poäng där. 

Men vad är det egentligen med dessa människor? Kan det vara så himla svårt att bemöta människor på ett trevligt sätt. Jag tror inte att min omgivning upplever mig som varken den gladaste, käckaste eller trevligaste i världen. Jag är nog ganska entonig och rent av butter. Men i min yrkesroll har jag betalt för att ge människor service och då är det bara att dra på sig den servicinriktade rocken,varje gång. Visst händer det, ofta faktiskt, när jag ser att det kommer folk till porten där jag jobbar, att jag muttrar för mig själv "vad är det nu då..." eller så men varje, varje gång öppnar jag luckan och ger dem det de behöver med en trevlig attityd. Visst kommer det människor även dit som är omotiverat eller för den delen motiverat otrevliga och då anser jag att jag har rätt att svara eller försvara med en mindre trevlig attityd tillbaka. Men det är inte alltid jag utnyttjar den rätten heller. Men jag tror inte att jag någonsin behandlar någon surt eller otrevligt utan att blivit angripen först. Varför skulle jag? 

Det finns människor som jag instintiktivt tycker genuint illa om från första början, ganska många faktiskt, men trots det är jag inte otrevlig. Korrekt och något svalare kanske, ett stort leende kanske jag inte bjuder på, men inte otrevlig. Varför skulle jag?

Jag kan ha en dålig dag och vara sur för att det blåser eller något annat lika irriterande, typ jag kan ha mött charktanten. Men jag startar aldrig ett möte med att vara otrevlig. Varför skulle jag?

Nej, nog tjatat om det men om ni hör talas om någon trevlig obebodd planet dit jag kan flytta, gärna med pendelavstånd till Tellus så tipsa mig gärna.

Idag är ingen rolig dag. Mozart, (vår Tibetanska terrier, snart 12år) har blivit så väldigt dålig. Han har varit skruttig ganska länge, ont i sina leder, överviktig och lat, men den sista månaden har det gått raskt utför. De första tecknen var att han började tappa vikt och att han blev om möjligt ännu tröttare än vanligt. Under jul och nyår har han blivit ännu sämre, nu har han slutat äta, tappat balansen i bakdelen och sover bara hela dygnet.

Idag är ingen rolig dag för jag har ringt veterinären idag och bett om hjälp med avlivning. De ska ringa om någon timme och bestämma tid.

Trots att jag vet att det är rätt beslut, han ska inte behöva ligga och tyna bort, så är det så väldigt jobbigt. Varje gång jag tvingas fatta beslut om att avsluta något av våra djurs liv så känner jag mig som en bödel. Och ändå finns inte alternativet att låta dem lida. Det kommer inte att bli en rolig dag idag.