Så var då julen definitivt över för denna gången.

Idag har jag fått plockat bort de sista tomtarna, strukit köksgardinerna och fått dem på plats och släpat kartonger hit och dit. Lika roligt som det är att plocka fram det varje år, lika tråkigt är det att plocka bort det igen. Inte för att jag saknar tomtarna och granen, det är ganska skönt att bli av med dom, utan för att det helt enkelt är en tråkig syssla. Kanske hänger det kvar symptom sedan man var liten. Det är roligt att släpa fram en massa grejor till leken. Själva leken är väl så där och för att man skulle plocka undan efter sig krävdes hot om spöstraff   Konstigt, känner igen det där i mina egna barn. Ligger det nedärvt i DNA från generation till generation?

Annars går det mesta i stilje just nu. Skulle väl kanske betecknas som vilsamt och skönt men det är det INTE!!! Vintern behåller sitt järngrepp, men nu kom det iallafall en del snö härom natten och lade sig ovanpå isen. Så nu går det att gå ganska hyfsat, om än försiktigt. Och jag vågade släppa över hästarna i stora hagen igen idag.

Jag väntar våldsamt på att få min långa ledighet (17 dagar) som börjar den 21:e januari. Just nu känns det som att jag tänker använda minst 15 av de dagarna till att sova.

Har läst ut boken av Carin Hjulström, Finns inte på kartan. Och, jag vet inte   vad jag ska tycka egentligen. Jag hade förväntat mig en bok där man skulle småfnissa var och varannan sida och blanda det med gapskratt där emellan. Men jag har nog ingen humor. Någon mungipa åkte väl upp ibland kanske, men S som läser samma bok nu, får hela sängen att skaka av skratt. Eller så är jag inte humorlös utan bara har svårt att se det roliga när det blir så uppenbart att författaren är ute efter att vara just rolig.  Så det samlade betyget får bli 5 av 10. Det var ok att läsa den som tidsfördriv, gav ingen bestående behållning och den kommer inte att bli omläst.

En annan bok som jag fick av A igår och läste samma kväll var Den lilla fången av Jane Elliot. Det är en verklighetsbaserad bok och berättar om hur "Jane" som fyraåring kommer hem till sin biologiska mamma efter en tid i fosterhem. Mamman har gift om sig och hennes styvfar är en psykopat som njuter av att förnedra, misshandla och utnyttja "Jane" på alla möjliga och omöjliga sätt.

Hon utsätts för en totalt omänsklig behandling i sjutton år innan hon till slut lyckats ta sig mod och hitta kraft för att bryta upp och gömma sig för sin styvfar. Man får följa henne från tidig barndom, till en tid efter rättegången mot hennes plågoande.

Det här en ingen bok man betygsätter, för man kan inte betygsätta verkligheten och omänsklig grymhet. 

Jag vet inte varför man läser sådana här böcker egentligen, men mina personliga skäl är nog närmast någon sorts känsla av att så länge man blundar för den sortens grymhet och ondska, då kan den härja fritt. Jag kanske inte kan göra något för att förhindra att någon blir drabbad, men jag kan iallafall uppmärksamma att det sker. 

Egentligen borde jag nog låta bli att läsa den typen av böcker, åtminstone om jag ska se till mitt personliga välbefinnande. De finns kvar länge, länge, länge och spökar i huvudet och själen. Det är inte den typen av böcker man sparar i hyllan och läser om, oavsett hur mycket de berör. Det räcker att genomleva den sortens upplevelser en gång.

Men funderingar föds såklart. Vad är det som skapar den sortens ondska? Hur kan dessa människor som utsätter andra för den sortens grymhet lyckas intala sig att det är okej eller normalt? Hur kan man undgå samhällets normer som strömmar emot en genom både tv, tidningar och annat. Någon gång längs vägen måste väl de slås av tanken att det är fel, sjukligt och onormalt med dessa drifter att skada och förgripa sig på andra. Varför i hela friden söker de inte hjälp? Eller skjuter sig själva? Eller precis vad f*n som helst, bara inte fortsätta som de gör eller är på väg att göra!! Just det gör mig så otroligt förbannad. Jag vet ju att de vet. De har stenkoll på att det till varje pris måste döljas för omvärlden, eftersom det de gör är FEL!!! Och ändå söker de inte hjälp innan det är försent. 

Det är också det som gör mig övertygad om att dödstraff är för lindrigt för de som skadar barn. Någonstans längs vägen har de gjort ett val. De fortsätter sedan att välja samma sak om och om igen genom att hota till tystnad. De är medvetna om att det dom gör är fel. Nej, tillfoga dem lika mycket smärta, förnedring och rädsla som deras offer fått utstå. Sen, se till att de aldrig någonsin får en möjlighet att utsätta någon för deras snedvridna lustar igen. De har förverkat sin rätt till livet enligt mig. 

Taskig barndom, misshandelsoffer själva, själva utnyttjade, rehabilitering och andra chanser. Jag vet att motargumenten är oändligt många, för jag har diskuterat det här många gånger. Både med mig själv och andra. Men hur jag än vänder och vrider, så kommer jag alltid till samma slutsats.

De är medvetna om att det dom gör är fel, annars skulle de inte försöka dölja det till varje pris. 

De har gjort sitt val.