Denna vintern har min kropp skött sig mycket bättre än tidigare. Bara enstaka dagar har det vrålvärkt i lederna och annars har det hållt sig till ett dovt bakgrundsmummel som helt klart fungerar att leva med. Men, för ett par veckor sedan, när jag börjat tänka att jag skulle klara mig fint satte det till igen. Händerna svullnar upp så de liknar någon sorts vattenfyllda operationshandskar emellan varven och det känns som om någon kör en skärbrännare i varje större led och mellan varje kota. Detta resulterar i att jag blir ganska otålig, gnällig och framför allt oerhört trött. Jag försöker i det längsta att inte pilla i mig piller, dels för jag är anti bara och dels för att det spär på tröttheten. 

Men idag fick jag mig en ordentlig tankeställare. Visst vet man om att det finns människor som har det värre än en själv men det kom i så rätt ögonblick.

Jag och A åkte till Göksäter för att göra slut på pengar. Ett besök på andra våningen är självklart även om man inget behöver där och idag skulle jag ju till och med ha något specifikt. Fler fotoalbum. Men när jag gick upp för trappan tyckte jag att jag hade det så eländigt. "Den är då självaste F*N att man inte ska kunna gå som en normal människa upp för en trappa utan att varenda steg ska kännas som en plåga. Och stel som en hundraåring ska man vara också." Och precis som jag kommer upp så hör jag hur någon stapplar och haltar, hasar och kämpar fram varje steg. Jag såg aldrig människan, jag ville inte titta efter och bli en "gloare". Men jag hörde hur h*ns sällskap sa saker som: om du håller dig i här, luta dig emot...., ta tag här i osv samtidigt som jag hörde hur h*n slet och jobbade för att ta sig fram. 

Det är inte första eller sista gången jag har sett eller hört någon ha problem med sin kropp. Men det är första gången insikten kom till mig helt och fullt.

Jag är en GNÄLLSPIK....

Jag hoppas jag kommer ihåg, varje gång i framtiden när jag klagar inombords.

I övrigt hade vi en trevlig dag jag och A. Blev handlat lite smått och gott, bland annat lakan med kossor    på som jag ligger och myser under nu. Fler fotoalbum som sagt, det är verkligen på tiden att jag rensar upp i fotohögarna. Och sedan blev det ju självklart en massa småsaker som man absolut inte kan vara utan. En ny potatisskalare, hårspännen, servetter och andra livsnödvändiga ting   -

Jag tog en promenad runt Gåre i kväll igen. Men jag lyckades inte med konststycket att släpa med S och C. De hade läxor....hmmmm. Det känns som om jag måste göra något för att motarbeta tröttheten och vad kan vara bättre än frisk luft och motion. Ett, två, ett, två, ett......  

Visst låter det bra va? Hur länge tror ni jag orkar hänga i? Jag tippar på tre, max fyra dagar