Undrar just vad det är som gör att man tillsammans med vissa människor kan känna sig bekväm i alla sammanhang. Som A tex. Hon är en otroligt lättsam människa att ha med sig överallt. Tillsammans med henne skulle jag kunna besöka slott och koja, hon skulle charma alla och jag skulle inte känna mig "orolig" att hon skulle göra bort sig eller liknande. (Även om jag emellanåt får peka ut vilken riktning vi är på väg åt   ). Inte heller känner jag mig bedömd och synad utav henne, det känns som om hon tar mig för den jag är. På gott och ont. Eller, mest på ont och ont om jag ska vara ärlig......  .  Oavsett om vi fikar, rider, handlar eller åker på andra upptåg känner jag mig alltid totalt avslappnad.

Sedan finns det andra människor som man umgås med i specifika situationer, tex arbetskamrater. Det fungerar bra, man har en lättsam jargong och samtalen flyter på utan större svårighet. Men, sen om man träffar dessa människor i andra situationer. Springer på dem i affären eller träffas av andra anledningar i privata sammanhang så känns det helskumt. Plötsligt blir det en ansträngning att hitta samtalsämnen så att man kan fylla ut pinsamma tystnader. Man skruvar besvärat på sig och drar i kläderna för att förvissa sig om att de sitter rätt. 

Var i ligger skillanden? Vissa människor träffar jag ju mer än A periodvis och ändå känner jag ofta så. 

Är det det som kallas personkemi? Eller är det däri skillnaden mellan bekantskap och vänskap ligger?

Mycket av samtalen och tankarna kretsar just nu om barn och barns rättigheter. S har fått uppdrag i kommunen som gör debatten aktuell vid köksbordet och vi utgår självklart från samman startpunkt. Barn ska ha det bra och trygghet är en rättighet. Men våra synsätt på hur man uppnår det är ganska skilda. Enligt S så är det bästa för barn att alltid i alla lägen vara med sina föräldrar och om föräldrarna har problem så ska hela familjen "tas om hand" och få hjälp och rehabilitering. 

Jag, som sitter på andra sidan köksbordet, tycker inte att föräldrar i alla lägen är skapta för att vara föräldrar. Inte heller tycker jag att det skapar trygghet för barn att behöva vara delaktiga i sina föräldrars "läkeprocess". Det ska aldrig vara barns uppgift att bota eller kurera sin mamma eller pappa. Då är det bättre att de får komma ifrån sin trasiga familj och få lugn och ro hos någon annan. Föräldrarna kan de träffa de tidpunker/perioder som de är på topp.

Ingen av oss har rätt. Det är det tragiska i det hela. Det finns ingen manual eller facit när det handlar om människor. Och det kommer alltid att komma individer i kläm mellan regler och  mänskliga bedömningar. 

Men jag är glad att S engagerar sig och försöker åstadkomma något. Vad som helst är bättre än att inte bry sig alls.

Over and out.......