Först av allt det viktigaste, N hade ingen feber ikväll. Kan det bara hålla sig så i ett par dygn så ska han nog klara sig utan kotledsinflammation. Håller alla tummar jag har. Men först väntar 12 dygns boxvila med bandagebyte var tredje dag. Och sedan boxhage och försiktig igångsättning. Känns så underbart att vara tillbaka i sjuk-häst-situationen igen   -

Och nu när det är avhandlat och nerverna har lugnat sig, eller nej, det är lögn, hamnat på rätt ställe i kroppen iallafall, så kan jag berätta om lite andra saker. Två inlägg på en dag är väl egentligen överkurs men jag måste ju få pladdra lite om annat också.

I dag har vi fått söndagsmiddag hos A och I. Och när jag menar söndagsmiddag då menar jag verkligen SÖNDAGSMIDDAG. Hemlagade köttbullar (J, yngsta dottern hade gjort dem och de var jättegoda), potatis, brunsås, stekt lök, inlagd gurka och lingon. Efterrätt bestående av chokladpudding, grädde och hallon. Bara en sån sak, komma på att lägga hallon på chokladpuddingen. Varför kommer aldrig jag på något sånt? Hur som haver, allt var som vanligt jättegott och det är så otroligt skönt att slå sig ner vid dukat bord och bli ompysslad. I dag kändes det extra fint eftersom jag haft huvudet fullt av N hela dagen och till på köpet varit ute hela dagen och blivit bottenfryst. Undrar bara om jag lyckades få fram hur belåten jag kände mig? Någonstans mellan köttbullar och chokladpudding gick jag ner i dvala.

Nu är resan till Danmark bokad. Den 15:e augusti bär det av. Ska bli spännande att se landet genom A´s ögon. Ska vi hinna se allt roligt hon berättar om så bör vi stanna minst tre månader så vi får nog gallra lite tror jag för vi ska vara hemma igen den 18:e. Men jag tror att hon (de) blir en finfin guide till oss som mestadels susar vägarna fram på alla semestrar. Och när jag är tillsammans med A hinner jag se detaljer som jag bara skulle hastat förbi annars. Hon är inte alls lika rastlös som jag. Det öppnar nya vyer.

Nu fick jag precis sms från min stora tös, E, att de är på väg. Idag flyttar de, och kommer bo bara 7 mil från oss, jämfört med 50 mil förut. Det ska bli skönt att få dem närmare. Men jag tror det blir smått jobbigt att komma fram med ett flyttlass vid tretiden i natt. 

Nu väntar John Blund på mig...........

Det är så j**la typiskt!!

Så fort man tycker att man får näsan över ytan och har kommit ikapp så slår livet till. Och det slår aldrig fel, det är nästan mest fascinerande. Det har gått så långt att jag aldrig känner mig nöjd och tillfreds utan att i nästa andetag undra vad som ska gå fel härnäst.

Nu har jag varit ledig en vecka och tycker att jag har kommit i kapp. Under fredag kväll och lördag så har vi röjt, rensat och möblerat om. Alltså vaknar jag upp på morgonen idag till ett nystädat hus, jag är nyduschad sen gårdagskvällen, vädret ser att arta sig till en vindstilla solig dag och långfrukost väntar. Så....

Medans jag håller på att bära ut frukosthö i hagen till hästarna hör jag ett himla oväsen från stallet. Nu har någon rullat fast tänker jag och släpper högaffeln rätt ner samtidigt som jag ropar till S att komma och hjälpa till. 

Jag kommer in i stallet lagom för att se N sparka sönder spälorna framför fönstret och sedan sparka sig vidare genom fönsterrutan. Det är otroligt så många tankar man hinner tänka på en nanosekund. Nödslakt, avslitna senor, transporten inte hemma, Skara, Åby, veterinär osv.

Nu står han med tryckförband gjort av "morfars" Röda kors förband och vet-rap stulna på morgonkvisten hemma hos A och I.

(Jag ska ersätta dem, jag lovar   ). Veterinären kan inte komma förrän vid lunch.

Själv sitter jag här och känner mig       .