Jodå, jag kom mig allt iväg till ridhuset. Med bultande hjärta och kallsvett längs ryggraden fick jag lastat den röde och gett mig iväg. S hade fått agera förlöpare på morgonen, den stackarn fick åka hemifrån tidigare för att kontrollera vägstatusen borta i Kurlanda. Och eftersom han gav grönt ljus så.... Men ingen behöver fundera på vem det var som kröp runt på Tjörns grusvägar i 5 km/h. Det var jag   !!!!

Väl framme lastade jag av och fick med darriga händer på sadel och träns. Att inte hästkraken smittades av min nervositet och flög i luften som en dynamitkubbe är obegripligt. I stället tog han det helt piano och stod o kikade runt lite försynt.

Åh kära hjärtanes vad roligt jag hade sedan. I över en timme red jag runt för mig själv, helt ensam i hela ridhuset (superlyx), och bara provade alla knappar och spakar. Det gick väldigt mycket bättre än på provridningen, mest för att jag hade mindre ont, men också för att det är så kymigt att rida någon annans häst när de står och tittar på. Så alltså fick jag provat på galopp i olika tempo, galoppombyten och sidvärtes över bommar och mycket mer. Jag är glad att ingen mer var där för jag satt och flinade som en fåne hela tiden.

Hann precis att lasta ur och slänga i mig kaffe och macka, sen kom hovslagaren. Som väntat hade hon inte så mycket positivt att säga om den rödes fötter, men det var iallafall inte så stora fel att jag skulle låta det påverka ett köp. Men jag har stort hopp om att det går till det bättre. Det har hon ju lyckats åstadkomma med alla andra hästar jag har släpat hem. 

Sen rusade jag upp till huset, hoppade ur stalloverallen och i vanliga skor och jacka. Håret låg slickat efter huvudet, jag stank häst och såg allmänt sjavig ut. Jag ber om ursäkt till mitt sällskap A, som skulle visa sig ute i allmänheten både på biblioteket och i affären tillsammans med mig. 

Jag flinade lite mindre på onsdag morgon. Jag kom upp med träningsvärk i mer eller mindre varenda muskel    och var så supertrött. När jag hade kört de små liven till bussen förde jag långa diskussioner med mig själv. Inte sova, göra något vettigt, bara sova en liten stund, då sover jag bort hela dagen, gör något vettigt.... Och minsann, förnuftet vann. Alltså lastade jag den röde igen och åkte till ridhuset. Vi tog det lite lugnare idag (träningsvärk!!!!) och vi blev inte ensamma i ridhuset heller. Efter en stund kom en tjej och frågade om det var ok om hon kom in och för mig var det ett gyllene tillfälle att få se om han fungerade även med andra hästar med i ridhuset. Inga problem där heller. Han brydde sig öht inte om den andra hästen eller om de fräste runt i full galopp. Han jobbade på precis som om de inte varit där och jag var supernöjd. 

På hemvägen körde jag förbi kvarnen och köpte mer ströpellets och snäckskal (fortfarande permafrost och ishockeyrink överallt).

Onsdagen var faktiskt en riktig bra dag, sammantaget. Jag fick ridit, och det gick bra. Sov middag en timme innan jag hämtade vid bussen och även om jag inte kan påstå att det gjorde mig pigg så lagade jag iallafall en middag som blev väldigt god enligt mig. Potatisklyftor och fläskkarré med ostdipp (knasigt kanske men den var god). Och att jag sedan fick möjlighet att använda klorna mot någon som förtjänade det gjorde mig riktigt, riktigt belåten. Ibland är det så skönt att metodiskt plocka ner någon som tror sig sitta på den SKYHÖGA hästen. Låter det ragatigt? Nå, jag har aldrig sagt att jag är något annat.....  .

Det gav mig såpass med ny energi så vi drog igång en städraid här hemma. På en halvtimme hade jag, S och C fått huset fullt beboeligt. Vilket innebar.....

Att jag idag fick ett trevligt uppvaknande (om man bortser ifrån att träningsvärken var ännu värre idag) och kunde se fram emot en dag i lugn och ro.

Så jag har varit ute och ridit en vända på den röde här hemma längs isgatorna, fast nu är det faktiskt grusat riktigt väl och han har fyra brodd i varje sko. Det gick också riktigt bra, han är fantastiskt lydig. Men har var väldigt pigg och framåt, det var som att sitta på en symaskin ungefär. Väldigt orädd, han reagerade inte på någonting förutom när vi kom till Dammbergsliden, jag skulle tro att det var en älg i skogen där. För där vädrade han för fullT och hjärtat slog som en stångjärnshammare på honom. Så....jag fegade ur...Vi gick tjugo meter till framåt bara för sakens skull och sedan vände jag. Annars red vi runt både här och där, även förbi Hells Angels-hästarna och det var det ingen reaktion på.

Så jag var ganska oförberedd när han hundra meter hemifrån plötsligt gjorde en 180-graders vändning på en tusendelssekund. Vad som förorsakade detta har jag ingen aning om, kanske han såg något, testade mig, eller så kom jag åt någon knapp utan att veta om det . Hur som helst, jag satt kvar även om jag tappade ena stigbygeln och hamnade rejält på sniskan. Halleluja för sadelhorn   !!!

Och han stannade direkt när jag morrade åt honom så ingen fara på taket.

Nu tänker jag bara njuta av friden några timmar. Dusch eller bad väntar. Det är livsnödvändigt. I kväll blir det veterinärbesiktning. Håll alla tummar...