Alltså det är inte lätt att hålla humöret uppe... Det spelar ingen roll hur mycket jag låter mantrat mala inne i huvudet: Det går mot bättre tider, det kommer bli varmare. Idag har det floffat ner blötsnö och lagt sig som ett vitt, slabbigt, äckligt täcke överallt. Nu har det övergått i regn på tvären och det är fullkomligt svinkallt!!

Jag har krupit ner under täcket och hoppas på att hinna tina upp något innan det är dags att hämta vid bussen om en kvart. Sedan är det dags att köra mamma till affären. Då är man tvungen att ha "civila" kläder till råga på allt. 

Men C såg en citronfjäril igår bakom skolans gymnastiksal. Visst måste det innebära att: Det går mot bättre tider, det kommer bli varmare?

Idag var hovslagaren här och skodde N. Därav min grad av djupfrysthet. Fast hon hade med sig en termos med kaffe och två semlor, vilket var en mycket trevlig och behövlig överraskning idag. Vilken dag skulle det behövas bättre egentligen?

Jag var i ridhuset igår igen med den röde och det fungerade finfint igen. Om man bortser från det faktum att jag kände mig som spagetti i benen. Visst är det underligt att kroppen fungerar så olika från en dag till en annan? Vissa dagar, stark som en oxe (eller en get iallafall) och andra dagar vek som en harpalt. Igår var jag harpalten...

Alldeles strax ringer larmet, dags att åka. Tinat upp? Inte det minsta. Den här vintern kommer gå till världshistorien som den mest psykbrytande vintern någonsin.