Ibland tror jag att jag har hästar bara för mockningens skull. Jaha, ännu ett inlägg fullt i gnäll? Nej, tvärtom, jag gillar verkligen att mocka. Det är då man löser världsproblemen. Där har man tid att fundera på allt mellan himmel och jord medan man på ren automatik skyfflar o skyfflar o skyfflar.

Idag gick tankarna åter igen tillbaka till något jag funderat på några dagar.

Självrannsakan.

Ett ganska negativt laddat ord va? I vissa lägen kan man nästan sätta likhetstecken med självkritik? Varför gjorde jag så? Borde jag ha...? Var det nödvändigt att..? 

Jag tror att jag rannsakar mig själv ganska mycket. Både de där snabba tankarna som kommer innan man agerar på något sätt. Om jag gör så här nu, vilka konsekvenser kommer det att få? För mig och för andra? Det låter ganska konstigt för samtidigt är jag ju den som öppnar munnen och släpper ut både åsikter och grodor titt som tätt. Men jag skiljer nog på hur jag agerar med människor som jag känner mig trygg med och i situationer när jag är avslappnad och främmande människor eller situationer där det kräver känslomässigt engegemang. 

Sedan har vi de där mer långvariga, långsiktiga tankarna som kommer efter en incident eller situation. Hur tänkte jag egentligen där? Gör detta någon nytta i längden? Sårade jag någon? Var jag onödigt hård? Gav jag efter för lätt? Hade jag rätt eller fel? Den sortens tankar går att variera i det oändliga beroende på omständigheterna. 

Jag brukar, som jag skrev för ett tag sedan, vara snabb att kalkylera aspekter på saker och ting och bilda mig en uppfattning och åsikt. Vanligtvis ändrar jag inte åsikt i första taget, utan att få tungt vägande skäl eller helt nya infallsvinklar.

(Envis som en åsna?)

Men ibland, vanligtvis i konfliktsituationer, är jag ju tvungen att kalkylera från början igen. Det går ju att stånga sig blodig om två parter är oense om något och man inte hittar en ny infallsvinkel, eller hur? Så alltså får jag börja om från början. Har jag rätt? Har jag fel? Är min sanning den enda sanningen eller kan det finnas flera? Är det mina rättesnören som världen ska leva efter eller ställer jag fel/förstora krav? Har jag lagt ribban för högt för mig själv eller min omgivning? Är detta värt att ta strid för? Finns det något annat positivt som motpol? Ger det här beteendet jag har någon förändring i längden?

Det är nog det jag menar när jag säger att självrannsakan inte alltid behöver innebära självkritik. Ibland kommer jag fram till att vad jag nu än kämpar för, så är det värt det. Hela världen får rämna men det här är viktigt för mig. Jag betalar vad det kostar, offrar det som krävs, men jag ändrar inte åsikt. 

Men konstigt nog har jag kommit fram till efter flera dagars funderande att det är egentligen sällan jag kommer till den slutsatsen. Det är några få saker och principer som jag tycker är värda att strida för till sista blodsdroppen.

Ibland kommer jag fram till att metoden jag använder för att skapa förändring inte förändrar något alls. Jag kommer tacklar problemet på fel sätt, använder fel "verktyg". Resten brukar jag komma fram till slutsatsen att en geochta-situation fungerar, en kompromiss är inget nederlag. Jag behöver inte varken vara perfekt eller begära att min omvärld skall vara det. Det är en ganska avslappnande insikt. Det är bara synd att man inte kommer ihåg det lika tydligt just när man är redo att dra till strid. Det är på något underligt sätt mycket enklare efteråt.......

Ja,ja, läser man det här så kan man tro att jag bara filosoferar över svårbegripliga ting varje gång jag mockar. Men egentligen snurrar det nog mer så här:

Köttfärs, vad ska jag göra av den då, vi kan väl inte äta köttfärs för fjärde gången den här veckan, varför kan jag inte vara mer fantasifull med maten (självrannsakan), tjockare tyglar behöver jag, skinkschnitzel hade vi va, kanske ska ta det till middag, bara en timme kvar tills jag ska hämta vid bussen, usch vad det blåser, behöver jag verkligen tjockare tyglar (självrannsakan), äsch jag steker pannkakor, har vi sylt tro...................? 

Ni fattar va? HELT makalöst att det kan komma något konstruktivt ur den hjärnan över huvud taget (självrannsakan).

Det här är faktiskt inget gnäll utan en ren fundering. Hur kan en enda liten ynka liten vitamin ställa till så mycket oreda i kroppen? Det är ganska fascinerande faktiskt. Jag har ju glömt att ta min b12-spruta och jag vet ju sedan tidigare att det är inte särskilt lyckat. Och visst har jag känt att jag sakta men säkert har rasat i funktion men nu under helgen fick jag det bevisat en gång för alla: det går inte att fuska, man är tvungen att ta sin spruta.

Det här är mitt livselexir tydligen. För om jag inte får min dos varannan vecka kan jag lika gärna slängas på tippen direkt. Svimfärdig, matt, hjärtklappning, tungandad (tänk 3-dagars magsjuka och sedan försöka springa milen), domningar i händer och fötter, avlutad tunga och en trötthet som inte liknar något annat. Visst blir man trött om man jobbar natt och visst blir man trött om man inte sover tillräckligt eller inte alls. Men det här är något annat. Jag blir så trött att jag kallsvettas bara av att hålla mig vaken. Så trött att kroppen värker och jag kan somna på en sekund i vilken situation som helst om jag bara tillåter mig. Det är helt sanslöst. 

Vad som är ännu mer sanslöst är att bara ett dygn efter jag tagit sprutan klingar symptomen av. Jag har läst om det här och många som har kraftig b12-brist säger samma sak. Hur dåligt de mår när de inte har full dos i sig och vilken skillnad det gör när de får rätt mängd. Men trots att jag gång på gång känner skillnaden så vill hjärnan ändå tro att det bara är nys, inbillningssjuka, sockerpillereffekten osv. Nå, nu tar jag det skriftligt. JAG SKA ALDRIG MER GÅ PÅ DEN LÄTTA ATT JAG FIXAR LIVET UTAN MIN YNKA VITAMIN, SÅ SKRÄP SOM JAG HAR VARIT DENNA HELGEN VILL JAG ALDRIG MER BLI!!!

Men i förlängningen då kan man fundera över att om en enda liten sketen vitamin kan sätta hela kroppen ur spel, hur bra skulle man egentligen kunna må om man fick i sig exakt rätt mängd av alla vitaminer, mineraler och spårämnen? Inte för mycket och inte för lite. Jag tror man skulle kunna flyga på egen hand och lyfta mindre berg...

I helgen har iallafall unga fröken J varit hos oss.

 Jag önskar att jag varit lite alertare men jag tror hon har haft en bra helg ändå. Hon har varit mycket med C och annars har hon verkat nöjd att gosa med en mormor som har haft ögonen på trekvart. På lördagen var det hyfsat väder så vi försökte vara ute en del. En stund på studsmattan piggar alltid upp.

Om det var hoppande och friskluften i kombination som gjorde henne trött vet jag inte men hon däckade av tidigt på kvällen. Vi var hos A och I och åt tacos   och firade A´s födelsedag.  J somnade i mitt knä och sedan tillbringade hon resten av kalaset på sussande på kökssoffan. Det blev en ganska tidig hemgång eftersom jag helst av allt skulle önskat mig att sova skavfötters med barnet på soffan. Jösses, vilken tråkmåns jag är. Får försöka gottgöra mina synder nästa helg. Då har A beställt spelkväll. Kankse får pula fram en film också så att I får lite kompensation. Lite nöd och lite lust.

Så mycket hästeri har det inte blivit i helgen. Som tur var hann jag rida både den röde och N i fredags men sedan har jag varken orkat eller haft möjlighet. Jag var med S en runda när han körde nordsvensken ner till Hasselviken. Hon skötte sig strålande.

Nu är mitt datorbatteri snart slut och jag törs inte smyga in och hämta sladden i sovrummet. Väck ej den björn (barn) som sover....