Jag ska väl börja med att kommentera mitt första gästboksinlägg.

Det är ironi på högsta nivå, bara så ni vet   

I lördags var A och I hos oss och vi åt lite grann. Eftersom jag kände mig på särdeles vänligt humör, vilket jag ångrar i efterhand, fick I dispens från sällskapsspel. Istället skulle vi se på film. Och det gick ju bra.... Fungerade filmen så var det en skitfilm, var det en film som skulle kunna varit bra så fungerade den inte i någon av dvd-spelarna. Jag lämnar den kvällen därhän tror jag med ett stort streck i almanackan, förutom A och I´s som vanligt alldeles eminenta sällskap är den öht inte minnesvärd.

Det är en större lucka än vanligt i bloggen, jag vet. Och ändå har jag fått skäll av A att jag bör uppdatera den oftare. Ska försöka skärpa mig. Men den sista tiden har jag inte haft lust, jag har inte kunnat samla tankarna tillräckligt för att skriva ens ett vanligt rörigt inlägg. Av någon underlig anledning så blir jag alltid fruktansvärt rastlös, längtande, ambitiös och jagad en period på våren. Fråga mig inte varför, men det är ett mönster som återkommer varje år. Och där har jag varit nu. Inte för jag vet vad jag vill göra egentligen och inte vad jag vill förändra heller. Men känslan som fyller mig är att jag vill bränna skepp och bygga broar, typ. Nu gör jag aldrig något av det, istället yrar jag runt ett par veckor utan att kunna samla tankarna ordentligt och känner mig smått rebellisk. Vad nu nyttan är med det?

Så för att det inte ska blir förstora gluggar här i bloggen när jag går tillbaka någon gång i framtiden för att läsa om mitt liv och leverne, bör jag väl fylla i vad som hänt sedan sist.

Ingenting......

Eller jo, småsaker fast kanske inte så mycket minnesvärt. 

Lördag: se ovan

Söndag: Slapp o slö, lyckades samla kraft att rida den röde och dra av kilo med vinterpäls från hästarna.

Måndag: Jobbade natt med allt vad det innebär 

Tisdag: Sov, hämtade hö, körde till Gbg och hämtade syrran som skulle till mamma.

Onsdag: Körde ovan nämnda syster tillbaka till Gbg, jobbar natt och där sitter jag nu och funderar fram o tillbaka och mår faktiskt ganska bra trots att klockan närmar sig tre på natten. Är det ett tecken på att man är totalt rubbad? Eller är det bara vårrastlösheten som river och sliter och håller adrenalinet igång?