Denna vintern har min kropp skött sig mycket bättre än tidigare. Bara enstaka dagar har det vrålvärkt i lederna och annars har det hållt sig till ett dovt bakgrundsmummel som helt klart fungerar att leva med. Men, för ett par veckor sedan, när jag börjat tänka att jag skulle klara mig fint satte det till igen. Händerna svullnar upp så de liknar någon sorts vattenfyllda operationshandskar emellan varven och det känns som om någon kör en skärbrännare i varje större led och mellan varje kota. Detta resulterar i att jag blir ganska otålig, gnällig och framför allt oerhört trött. Jag försöker i det längsta att inte pilla i mig piller, dels för jag är anti bara och dels för att det spär på tröttheten. 

Men idag fick jag mig en ordentlig tankeställare. Visst vet man om att det finns människor som har det värre än en själv men det kom i så rätt ögonblick.

Jag och A åkte till Göksäter för att göra slut på pengar. Ett besök på andra våningen är självklart även om man inget behöver där och idag skulle jag ju till och med ha något specifikt. Fler fotoalbum. Men när jag gick upp för trappan tyckte jag att jag hade det så eländigt. "Den är då självaste F*N att man inte ska kunna gå som en normal människa upp för en trappa utan att varenda steg ska kännas som en plåga. Och stel som en hundraåring ska man vara också." Och precis som jag kommer upp så hör jag hur någon stapplar och haltar, hasar och kämpar fram varje steg. Jag såg aldrig människan, jag ville inte titta efter och bli en "gloare". Men jag hörde hur h*ns sällskap sa saker som: om du håller dig i här, luta dig emot...., ta tag här i osv samtidigt som jag hörde hur h*n slet och jobbade för att ta sig fram. 

Det är inte första eller sista gången jag har sett eller hört någon ha problem med sin kropp. Men det är första gången insikten kom till mig helt och fullt.

Jag är en GNÄLLSPIK....

Jag hoppas jag kommer ihåg, varje gång i framtiden när jag klagar inombords.

I övrigt hade vi en trevlig dag jag och A. Blev handlat lite smått och gott, bland annat lakan med kossor    på som jag ligger och myser under nu. Fler fotoalbum som sagt, det är verkligen på tiden att jag rensar upp i fotohögarna. Och sedan blev det ju självklart en massa småsaker som man absolut inte kan vara utan. En ny potatisskalare, hårspännen, servetter och andra livsnödvändiga ting   -

Jag tog en promenad runt Gåre i kväll igen. Men jag lyckades inte med konststycket att släpa med S och C. De hade läxor....hmmmm. Det känns som om jag måste göra något för att motarbeta tröttheten och vad kan vara bättre än frisk luft och motion. Ett, två, ett, två, ett......  

Visst låter det bra va? Hur länge tror ni jag orkar hänga i? Jag tippar på tre, max fyra dagar 

Först av allt får jag väl visa mina vackra blommor som jag fick av S i fredags.

Då och då händer det att S kommer hem med blommor helt oförhappandes och jag blir alltid lika glad. Dels av omtanken och dels för att blommor helt enkelt gör mig glad. Jag har absolut inte några gröna fingrar, snarare svarta eller så. Men varje år lyckas jag ändå driva upp några ihärdiga ringblommor, blåklint och luktärtor som inte har bättre förstånd än att växa och frodas i lerjord. Gott sällskap av övertaliga andra växter har de också. Jag tror de kallas ogräs.......  . Men för mig är det vardagslyx att kunna gå ner till trädgårdslandet och hämta en bukett till köksbordet. Det gör mig lika glad varje år och lika trist är det när hösten kommer och ogräset har vunnit totalt så att inga blommor finns kvar. 

Idag har varit en lugn dag. Vi var ju och firade L igår

Hon är en sån mysig tjej. Det jag alltid reflekterar över är hur självklart hon ställer upp för sina småsyskon när de behöver henne och hur nära varandra de verkar stå. Att hon ger dem de vanliga tjuvnypen som hör till syskon emellan men när de hamnar i knipa är hon genast där. Att hon sedan är en trevlig tjej i övrigt som har ett väldigt mjukt leende gör att det är roligt att umgås med henne.

Mycket trevligt hos A och I som vanligt. Även om jag får erkänna att jag föredrar våra "egna" kvällar så är det helt ok människor i umgängeskretsen runt dem så jag står ut   . Massor av mat var uppbullat, pastasallad, kycklinglår, kassler, pajer, nån låda av nåt slag med gojiga grejor och ris som var jättegod och mycket mycket mer. J, C`s kompis och tillika deras yngsta dotter hade bakat piroger med ost i. Ni förstår va? Jag var helt fyrkantig av proppmätthet när vi åkte hem vid halv 1 på natten. 

Tänker iallafall få in en bild på A och I. Iofs hemma vid vårat köksbord men det syns likafullt vilka "goa" människor de är:

   Även om jag tror I försöker se lite grym ut så lyckas han inte så där jätteväl att skrämma någon....

Så idag har alltså varit en lugn dag. Eftersom vi kom hem så sent, sov jag bort halva dagen. (Lämplig ursäkt, eller hur). Men sedan blev det en liten promenad med hästarna. Idag lyckades vi ta oss ända till Hasselviken och tillbaka. S hade haft ute Molly och tröttat ut henne med en promenad tidigare på förmiddagen och det hade tydligen varit ordentlig sprutt på henne då. 

Sen ägnade jag mig åt min nygamla favorit "varduktigmengöringenting"- strykning på eftermiddagen. Tvättade några maskiner och bakade långpannebröd som vi mumsade på på kvällen efter att vi tagit en promenad runt Gåre.

Nu är det dags att leta upp något läsvärt och sedan ska det sovas. Måste ju vara utvilad i morgon. A och jag ska på shoppingrunda......

Så blir det lite funderingar runt vardagen igen. 

Helgmorgonar måste vara bland det bästa som finns i livet. Att få ställa klockan någon timme senare än vanligt är ju jätteskönt men det allra bästa som finns är nog ändå att få äta frukost. Ja, alltså inte trycka i sig mat på kortast möjliga tid bara för att kroppen behöver föda. Utan få slå sig ner i lugn och ro och välja något gott. Flera koppar kaffe och till och med hinna föra ett samtal. Det är LYX!!!

Annars har vi dvs jag, S och C varit och handlat en present till L idag. L är I och A´s dotter som fyllde 18 den 13 januari. Och idag ska hon firas. Så vi skall ner till dem ikväll. Tror att det blir lite god mat för A sa att L hade fått bestämma menyn.

Vi försökte gå en promenad med hästarna idag men de var så dunderladdade med överskottsenergi så att vi fick vända bara efter några hundra meter. Vad jag är trött på den här permafrosten. Det går ju inte att motionera några hästar på ishockeyrinken som egentligen skulle vara en paddock eller hur?

Något annat som måste få en bild här om vardagen skall beskrivas är verkligen det här:

Det går ju inte att utelämna om man ska beskriva mitt liv. Varje dag (om inte min rare man gör det när jag jobbar helg) tillbringar jag tid i sällskap med mina trotjänare. Grepen har hängt med i 10 år nu, lång och trogen tjänst. Och min senaste kärra (det har gått åt några stycken) har jag fått av I och A. Den är hel, ingen punktering, inte full i koskit och gnisslar bara lite. Känns som att köra Rolls Royce om man jämför med en del andra jag har haft genom åren.

Något annat jag gärna vill klämma in här som jag också ser dagligen är S och hans favoritko, Gullan. Jag tycker de är så fina tillsammans.

Hennes min när hon blir helt paralyserad av njutning när han borstar henne är obetalbar.

Till nästa gång......

Idag blir det ingen redogörelse för ditt och datt för jag har varit så fruktansvärt förbannad hela natten och behöver spy ur mig.

Jag läste i gårdagens Metro att någon idiot har kommit fram till en ny aktivitet för barn. Barn kan spela hockey, rida, simma, bowla och mycket annat. Men den nya fantastiska aktiviteten för barn är:

Pole dancing. Eh, och det är vad är det, ställde jag mig frågande till? Någon form av vattendans med taskig stavning? Nej, den som är mer luttrad än jag vet att Pole dancing är strippdans runt sån där brandmansstång, typ. Och det har något snille i Stockholm startat upp för barn att aktivera sig med. Redan där höll jag på att få ett överkokt frispel. Men när jag läste en insändare i dagens Metro höll jag verkligen på att bli totalt vansinnig. Jag citerar "Sluta noja över barns sexualitet och låt dem njuta av en underbart fin och akrobatisk dans". Jag kan omöjligt beskriva i text vad jag känner för det här och knappt med ord heller. Men jag känner mig så otroligt maktlös av att inte kunna få utlopp för det jag känner. En kombination av maktlöshet, hat och ren och skär hämndlystnad. Jag skulle kunna fortsätta sida upp och sida ner med mitt förakt för människor som missbrukar barn och hur ledsen jag blir av att oskyldiga blir förstörda redan i starten av sina liv men vad hjälper det? Jag vill göra något, men jag vet inte vad och det gör mig så otroligt, fruktansvärt frustrerad och arg.

Tror jag lägger ner det här för idag och vankar runt och svär och domderar ett tag till.

Idag sitter (ligger på sängen med datorn på magen) jag hemma och skriver. 

Så vad har hänt sedan sist då? Jaaa, jag har jobbat. Känns verkligen som om jag inte gör något annat nu. Men nu är det bara två nätter kvar, onsdag och torsdag, sedan ska jag vara ledig i 17!!!! dagar   .

Jag har strukit ett helt gäng kläder. Det är en syssla som jag har rationaliserat bort i ett antal år. Men min goda vän A har lurat in mig i utkanten av pedantträsket igen. Hon stryker och stryker och till slut blir man ju smittad eller hur?  Och egentligen klagar jag inte. Det är faktiskt en mycket bra sysselsättning. Dels tilltalar det som sagt mina pedantgener och man känner sig väldigt nyttig. Men man gör ju faktiskt ingenting. På med radion och sen står man där och fjasar fram och tillbaka med järnet. Viker ihop, hämtar nästa och fjasar vidare. Hur avkopplande som helst. Inte ligger man med en bok eller datorn på magen och tänker "jag borde verkligen göra något vettigt" utan man kan intala sig att man är hur duktig som helst som har strukit X antal plagg. Så när jag är för lat för att göra något annat, då åker strykbrädan fram.

Annars har jag verkligen inte fått något gjort under helgen. Om det beror på åstiden eller för mycket jobb låter jag bli att spekulera om men jag är faktiskt hur trött som helst. Men S och C var flitiga på lördagen. Det hade trillat ner ca 20 cm snö under natten så de byggde det här:

En snökoja såklart!!! De ringde till mig på jobbet på kvällen. Då satt de med lyktor och filt och hade det bra i sin koja och jag var jätteavundsjuk. Men igår (söndag) när jag äntligen var ledig, hade den smält ner till hälften och liknade mest en kaninkoja. Och den    isen täcker marken återigen. Jag blir verkligen så otroligt trött på att stappla runt som en hundraåring hela tiden. Börjar nästan önska mig flera dagars ösregn så att skiten försvinner, även om det innebär lera till knävecken.

Måste ut och proviantera senare idag så ett långt bad är inplanerat om en stund men innan dess vill jag ha en stor balja kaffe och en bit av den här:

   Den bakade C i går och den blev jättegod. Hon är härmed utnämnd till sockerkaksbagare för mina sockerkakor brukar antingen ramla ihop till en knäckig goja i botten av formen eller bli snustorra. 

Till nästa gång......

Så var då julen definitivt över för denna gången.

Idag har jag fått plockat bort de sista tomtarna, strukit köksgardinerna och fått dem på plats och släpat kartonger hit och dit. Lika roligt som det är att plocka fram det varje år, lika tråkigt är det att plocka bort det igen. Inte för att jag saknar tomtarna och granen, det är ganska skönt att bli av med dom, utan för att det helt enkelt är en tråkig syssla. Kanske hänger det kvar symptom sedan man var liten. Det är roligt att släpa fram en massa grejor till leken. Själva leken är väl så där och för att man skulle plocka undan efter sig krävdes hot om spöstraff   Konstigt, känner igen det där i mina egna barn. Ligger det nedärvt i DNA från generation till generation?

Annars går det mesta i stilje just nu. Skulle väl kanske betecknas som vilsamt och skönt men det är det INTE!!! Vintern behåller sitt järngrepp, men nu kom det iallafall en del snö härom natten och lade sig ovanpå isen. Så nu går det att gå ganska hyfsat, om än försiktigt. Och jag vågade släppa över hästarna i stora hagen igen idag.

Jag väntar våldsamt på att få min långa ledighet (17 dagar) som börjar den 21:e januari. Just nu känns det som att jag tänker använda minst 15 av de dagarna till att sova.

Har läst ut boken av Carin Hjulström, Finns inte på kartan. Och, jag vet inte   vad jag ska tycka egentligen. Jag hade förväntat mig en bok där man skulle småfnissa var och varannan sida och blanda det med gapskratt där emellan. Men jag har nog ingen humor. Någon mungipa åkte väl upp ibland kanske, men S som läser samma bok nu, får hela sängen att skaka av skratt. Eller så är jag inte humorlös utan bara har svårt att se det roliga när det blir så uppenbart att författaren är ute efter att vara just rolig.  Så det samlade betyget får bli 5 av 10. Det var ok att läsa den som tidsfördriv, gav ingen bestående behållning och den kommer inte att bli omläst.

En annan bok som jag fick av A igår och läste samma kväll var Den lilla fången av Jane Elliot. Det är en verklighetsbaserad bok och berättar om hur "Jane" som fyraåring kommer hem till sin biologiska mamma efter en tid i fosterhem. Mamman har gift om sig och hennes styvfar är en psykopat som njuter av att förnedra, misshandla och utnyttja "Jane" på alla möjliga och omöjliga sätt.

Hon utsätts för en totalt omänsklig behandling i sjutton år innan hon till slut lyckats ta sig mod och hitta kraft för att bryta upp och gömma sig för sin styvfar. Man får följa henne från tidig barndom, till en tid efter rättegången mot hennes plågoande.

Det här en ingen bok man betygsätter, för man kan inte betygsätta verkligheten och omänsklig grymhet. 

Jag vet inte varför man läser sådana här böcker egentligen, men mina personliga skäl är nog närmast någon sorts känsla av att så länge man blundar för den sortens grymhet och ondska, då kan den härja fritt. Jag kanske inte kan göra något för att förhindra att någon blir drabbad, men jag kan iallafall uppmärksamma att det sker. 

Egentligen borde jag nog låta bli att läsa den typen av böcker, åtminstone om jag ska se till mitt personliga välbefinnande. De finns kvar länge, länge, länge och spökar i huvudet och själen. Det är inte den typen av böcker man sparar i hyllan och läser om, oavsett hur mycket de berör. Det räcker att genomleva den sortens upplevelser en gång.

Men funderingar föds såklart. Vad är det som skapar den sortens ondska? Hur kan dessa människor som utsätter andra för den sortens grymhet lyckas intala sig att det är okej eller normalt? Hur kan man undgå samhällets normer som strömmar emot en genom både tv, tidningar och annat. Någon gång längs vägen måste väl de slås av tanken att det är fel, sjukligt och onormalt med dessa drifter att skada och förgripa sig på andra. Varför i hela friden söker de inte hjälp? Eller skjuter sig själva? Eller precis vad f*n som helst, bara inte fortsätta som de gör eller är på väg att göra!! Just det gör mig så otroligt förbannad. Jag vet ju att de vet. De har stenkoll på att det till varje pris måste döljas för omvärlden, eftersom det de gör är FEL!!! Och ändå söker de inte hjälp innan det är försent. 

Det är också det som gör mig övertygad om att dödstraff är för lindrigt för de som skadar barn. Någonstans längs vägen har de gjort ett val. De fortsätter sedan att välja samma sak om och om igen genom att hota till tystnad. De är medvetna om att det dom gör är fel. Nej, tillfoga dem lika mycket smärta, förnedring och rädsla som deras offer fått utstå. Sen, se till att de aldrig någonsin får en möjlighet att utsätta någon för deras snedvridna lustar igen. De har förverkat sin rätt till livet enligt mig. 

Taskig barndom, misshandelsoffer själva, själva utnyttjade, rehabilitering och andra chanser. Jag vet att motargumenten är oändligt många, för jag har diskuterat det här många gånger. Både med mig själv och andra. Men hur jag än vänder och vrider, så kommer jag alltid till samma slutsats.

De är medvetna om att det dom gör är fel, annars skulle de inte försöka dölja det till varje pris. 

De har gjort sitt val.

Så sitter man på jobbet igen då.

Jag har roat mig lite med min nya kamera. En Samsung WB600. Den åkte jag och S till Backaplan och köpte i söndags. Jag ville ha en "fickkamera" som komplement till systemkameran. Den är lite bökig att ha med sig till vardags och en ny kostar ju en del om man har sönder den. Men jag tror att jag blir mycket nöjd med den nya kameran som tar jättefina bilder, 12 mpixl, 24 mm vidvinkel och 15 ggr optisk zoom. Och ett fotoprogram som man kan leka så här med.

Har jag tråkigt på jobbet eller?

En hel del åkande har det blivit i helgen. Vi var ju i Ullared på lördagen. Tror jag ska göra det till tradition att åka dit 8:e januari för där var nästan inte något folk alls. Så lugnt och skönt. Vi handlade mestadels kläder men jag lyckades inte få tag i det jag helst av allt ville ha. Varma vinterkläder. Jo, vantar, mössa o raggsockar. Men det fanns nästan inga termokläder och inga overaller. Och ska man stå ut med vintern så är man tvungen att klä sig som en eskimå. Så det så!!

Men jag får leta vidare.

På kvällen var vi som sagt bjudna till A och I. A bjöd på Lövbiffsrullader   och jag bara önskar jag kunde stoppat i mig mer. Undrar hur lång tid det måste gå innan jag kan med att försynt framföra en önskan om repris   . Efter maten såg jag (vi) på en film som hette Taken med Liam Neeson. Den var riktigt spännande. Handlade om en pappa (fd livvakt eller nåt) vars dotter blev kidnappad av människohandlare. Får 7,5 av 10.

(Förresten, jag lovade ju en recension av filmen jag såg härom natten. Step Up. Ungdomsfilm. Gangsterpojke blir snäll av dans+flicka. 5 av 10)

Efter filmen vankades ost och kex samt sällskapsspel. Med andra ord. Stackars I som blir tvingad att spela. Men lite konstigt är det.  Jag har hört från säker källa (A) att han inte gillar att spela sällskapsspel. Ändå så har han blivit väldigt engagerad bägge gångerna vi spelat..Kan det vara spel  ? Viss inverkan kan ju   ha men jag tror att det kan ha mer att göra med det faktum att han är släkt med S. Brylling eller pyssling eller nåt liknande. För jag vet från säker källa (mig själv) att sämre förlorare än S, det finns inte.

Här är det nog på sin plats att skriva några rader om A och I.

De sorteras in i facket märkt med: Nära vänner.

Hur de har hamnat där är ingen som vet. De som står mig nära vet att för att hamna där måste man igenom skärselden, nålsögat, vandra på glödande kol (långsamt) och lite till. Men de här människorna inte gjort något av det, ändå har de nästlat sig in där. Inte missförstå nu, jag kan inte ens klaga på att de tränger sig på, för det gör de inte,

De är omtänksamma, hjälpsamma, roliga, finnsnågotunderytan-människor som är att räkna med när det stormar och åskan går. De har halkat in där utan jag ens fattat vad som hände. Något är lurigt med det här    .

Jag som alltid har undvikit att låta människor bli annat än bekanta finner helt plötsligt att jag gillar sällskapet. Inte nog med det   

..........................jag söker upp det också...............................!!!!

Hur som helst, jag hoppas de inte känner sig ensamma i facket Nära vänner. Där hamnar inte så många fler.

Nu har A fått en ny briljant idé. Hon ska släpa med mig och resten av min klan till Danmark i sommar. Jag som tycker att det är så roligt att åka hemifrån. Speciellt att lämna N. Så nu borde reaktionen vara BLÄÄÄ!!! Eller hur? Så varför har jag hela tiden sedan i lördags när hon kläckte sin plan, gått och tänkt att det kommer bli både mysigt och trevligt. Och varför har jag redan börjat fundera på vad jag ska släpa med mig. Sällskapsspel och sånt.

Jag tror hon är en häxa.....

Nu ska jag iallafall läsa en stund. Jag håller på med en bok som heter Finns inte på kartan av Carin Hjulström. Den handlar om en ung journaliststuderande som önskar sig en praktikplats i Stockholm på Aftonbladet eller Expressen. Istället hamnar hon på Smålandsposten i någon avkrok som knappt någon känner till. Jag har inte bestämt mig ännu för om den är bra eller dålig men fortsättning följer väl om jag kommer ihåg det.

Förresten hör is hemma på Nordpolen och INTE där jag ska gå!!!!

Idag fick jag äntligen testat det nya Indianhackamoret. Så här såg det ut på N.

Det hade nog inte blivit någon ridning av idag heller om inte C hade pushat mig lite. Jag var så himla trött. Usch vad jag avskyr att vara i den där jobbanatt-koman.

Men en liten stund blev det i paddocken iallafall. N tyckte det var riktigt jobbigt att pulsa i den djupa snön. Han blev nästan svettig fast vi inte höll på alls länge. Indianhackamoret var väl sådär. Jag får nog både bättre broms och styrning med mitt vanliga bettlösa träns men eftergiften fungerade bättre med det här.

I övrigt har det inte hänt så mycket idag. C och jag åkte och hämtade mormor. Hon ville följa med och handla.

Dagens middag skulle bestå av pommes, karrekotlett och beasås. Det blev i stället couscous, kotlett och vitlöksdressing. Kan säga att våran brandvarnare fungerar mycket dåligt. Inte alls faktiskt. Någon hade spillt i ugnen så när jag skulle öppna luckan för att ställa in pommesen så rök det något så fruktansvärt. Hela huset blev fullt och jag kunde helt plötsligt förstå varför människor får uppsöka sjukhus för rökskador vid bränder. 

Njuter av att vara ledig och hemma ikväll (hela helgen faktiskt). I morgon blir det nog en tur till Ullared. Jag hoppas på att hitta varma vinterkläder, helst termosbyxor som är höga i midjan/hängslebyxor. På kvällen är vi bjudna till A och I. Lövbiffsrullader   och lite   .

S säger att en gång jag är död och borta kommer det inte finnas några kort öht på mig eftersom jag

1. hatar att vara med på kort

2. alltid håller i kameran

så här kommer faktiskt ett när jag gör något av det jag allra helst vill göra och då jag mår som bäst. Det lär nog inte dyka upp så många fler....